Flytta till storstan? Aldrig i livet.

Ungefär så, med variation i formulering men inte i innehåll, har varit ett återkommande svar när vi under den gångna veckan rest runt till flera platser i Norge. Inte minst i Finnmark, längst upp i norr.

Från ön Söröya med lilla Hasvik som största kommun är det långt närmare till isiga Svalbard än till huvudstaden och den politiska makt som där samlas. Broilers, som fiskaren Kurt kallar dem. Som, enligt honom, fostrats in i sina partier utan vanliga jobb och utan någon aning om hur folk har det ute i småkommunerna.

Ja, som sagt så är det i alla fall så många ser på saken. Ett missnöje över den sittande regeringens centraliseringspolitik gör inte saken bättre och det missnöjet har nu Senterpartiet siktat in sig på med starka opinionssiffror som följd.

Populism, om man frågar vissa av SP:s kritiker. Men känslan av växande avstånd mellan stad och landsbygd är långt ifrån unikt för Norge utan känns igen från länder i gemen, även Sverige.

Nära men inte samma

Norrmän röstar förstås utifrån sina intressen och värderingar, som folk i allmänhet. På landsbygden handlar det också om möjligheten att bo just där. I internationella medier riktas stort fokus mot klimatfrågan. Vilket inte är omotiverat. Frågan har tagit plats under valrörelsen och vi har själva rapporterat om hur framtiden för Norges olje- och gasindustri debatteras. För när man pratar klimat i norsk politik är petroleumindustrin förstås en del av det. Det är inte samma sak, men de är knutna till varandra.

Olje- och gasindustrins effekter på det norska samhället är också mycket bredare än snävt utskurna klimat- eller oljefrågor. Den påverkar det mesta eftersom de socioekonomiska ringarna på vattnet går ut över i princip allt. Men poängen är att folk inte nödvändigtvis ser sig själva som ett ”oljefolk” bara för att man har olja.

Funderingar på var man kan bo, ekonomiska klyftor, närhet till polis- och sjukvård eller skola är något folk i allmänhet tänker på. På sikt kommer många av dessa saker ändå att påverkas av klimatet. Inte ens på särskilt lång sikt. Men när folk i dag går och röstar är det inte så många resonerar.

En bekant pekade mig också mot resultaten av norska skolvalet som vi redan i dag har facit från. Där backar miljöpartiet MDG, vilket enligt honom indikerade att klimatet inte är den enda frågan ens bland unga som annars kanske förmodats vara mer intresserade.

Allt handlar inte om olja

En möjlig delförklaring till att klimatet och därmed också olje- och gasindustrin har fått så mycket utrymme är att det är vad som utifrån uppfattas som unikt för Norge även bredvid nordiska släktingar: dess petroleumpengar.

Det kan vara lockande att anta att det som särskiljer ett land också är det som avgör röstandet. Motargumentet hade då varit att det rimligare antagandet tvärt om är att folk har ganska liknande bevekelsegrund för sitt röstande och att det är allmänmänskliga resonemang snarare än det unika som spelar störst roll.

I utrikespolitisk analys av Mellanöstern spökar den slappa slentriananalysen att allt minsann egentligen handlar om olja. Det är förstås inte sant där. Det är förstås inte sant i Norge heller. Vad folk bryr sig mest om kan däremot bli tydligt när dammet har lagt sig efter valet och resultatet står klart.