EU:s regeringschefer och finansministrar säger att vid framtida kriser så ska inte skattebetalarna rycka ut och rädda banker. Men att avveckla en bank kan ha stora följder, så vem som ska besluta och vem som ska betala är ödesdigra frågor.

Därför byggs ett komplicerat system upp som kallas bankunion, där det ingår flera delar:

– europeisk banktillsyn

– beslut om avveckling

– avvecklingsfond betald av bankerna

Svenska banker granskas

Europeiska Centralbanken ECB i Frankfurt är från i år ny, gemensam tillsynsmyndighet för stora banker inom euro-området. Just nu specialgranskas 130 banker och också Swedbank, SEB  och Nordea ingår eftersom de bankerna finns i euroländerna Finland, Estland och Lettland.

I november nästa år presenteras granskningen. Då krävs att besluten är på plats för vad som ska göras om det upptäcks banker med stora skulder och problem.

Ägarna ska betala

Enligt den beslutsordning som antagits av EU-parlament och finansministrarna så ska principen vara att kostnaderna för en krisbank bärs av bankernas aktieägare, innehavare av obligationer i banken och  de som har sparkonton över 100 000 euro i banken. Insättningsgarantin fortsätter att innebära att konton upp till 100 000 euro ska vara skyddade. Endast i undantagsfall vid ”finansiell systemkris” kan statligt stöd till banker tillåtas.

Avvecklingsfond 2025

Enligt finansministrarnas senaste beslut ska bankerna från 2016 betala avgifter till en avvecklingsfond. Fonden ska fram till år 2025 byggas upp till 55 miljarder euro och användas för att kunna betala avveckling av krisbankernas skulder.

I undantagsfall ska euroländernas krisfond, Europeiska stabilitetsmekanismen ESM, kunna användas. Den tyska regeringen har in i det längsta velat stoppa denna möjlighet, och Tyskland har fått igenom att i så fall måste ett lands regering söka om stödet via sina statsbudget och ställa sig under trojka-övervakning av ECB, EU och Internationella valutafonden.  Detta ses som en tysk framgång i förhandlingarna.

Underfinansierat och komplicerat

Kritiker påpekar att systemet är komplicerat, underfinansierat och att mycket makt finns kvar på nationell nivå.

Det tar alltså mer än tio år innan avvecklingsfonden är på plats, och frågan är också om fondens pengar räcker vid en stor bank- och  finanskris som den vi såg 2008.

Fram till att avvecklingsfonden är på plats om tio år så blir det i första hand precis som idag en nationell uppgift att ta hand om och betala för  krisbanker.

Om ECB upptäcker problem och vill avveckla en bank blir  det komplicerat vem som ska besluta. EU-kommissionen kan lägga in veto och finansminister-rådet kan få sista ordet. ECB-chefen Mario Draghi säger att vid en bankavveckling behövs mycket snabba beslut och han tycker nu att för många instanser dras in i besluten.

Fler förhandlingar

Även om det talas nu talas om historiska beslut om en bankunion, så blir det nästa år en rad detaljförhandlinagr och beslut i EU-parlamentet och finansministerrådet. Och sen är frågan förstås  hur det kommer att fungera i praktiken.