Nu är det ju inte riktigt så verkligheten ser ut.
För det är ett sargat Labourparti som samlats till kongress i Brighton. I den senaste opinionsmätningen om väljarsympatier hamnar partiet först på tredje plats, efter Konservativa partiet och Liberaldemokraterna. Och det är framför allt brexit som orsakat tappet, men inte enbart. Det handlar också om upprepade anklagelser om antisemitism och toppstyrning, anklagelser som inte vill försvinna.
Om Jeremy Corbyn själv fick välja skulle kongressen ägna sig åt klassfrågor, fördelningspolitik och klimathot snarare än brexit. Men Labours gräsrötter vill annorlunda.
90 motioner om brexit
Inför kongressen har 90 motioner som rör brexit skickats in. 81 av dem vill att Labour en gång för alla sätter ner foten och tydligt tar ställning FÖR att landet stannar kvar i EU. Den åsikten delas av flera partitoppar som menar att Corbyns oklara hållning när det gäller brexit kan kosta partiet valsegern.
När Liberaldemokraterna hade sin kongress nyligen gjorde den nya partiledaren Jo Swinson klart att om LibDems vinner valet tänker hon dra tillbaka artikel 50 och stoppa brexit utan pardon. Åtminstone i det här skedet går hennes budskap hem hos många Labourväljare som vill stanna kvar i unionen.
Redan stökigt på kongressen
Om Jeremy Corbyn hade hoppats på att kongressen skulle kunna ena det splittrade partiet så pekar utvecklingen hittills på motsatsen. Redan från start anklagade EU-vänliga gräsrötter Corbyn för att försöka strypa debatten om brexit. Och ett försök från partiets vänsterfalang att peta andremannen Tom Watson, en högljudd brexitmotståndare, stoppades först efter att Corbyn själv klivit in och krishanterat.
Sedan förra årets kongress har nära ett dussin parlamentsledamöter för Labour lämnat partiet. Det spekuleras kring att fler kan komma att hoppa av och ansluta till Liberaldemokraterna. Som om det inte var nog presenterade opinionsinstitutet Ipsos Mori häromdagen en undersökning som visar att Jeremy Corbyn är den minst populäre oppositionsledaren sedan mätningarna började 1977.
Inte ett idealiskt utgångsläge för en premiärministerkandidat.