Jag vaknar tidigt. Det har gått precis ett dygn nu sedan chocken slog till på öarna. Glädjechocken, för vissa. För andra bara chocken.

Jag tänker på revisorn jag träffade här för några veckor sen. Vi var uppe på hans kontor i supercentrala Covent Garden. Man såg London Eye från hans balkong. Jag frågade hur han skulle rösta och blev förvånad av svaret. För mig var han urtypen för en som ville stanna kvar. Ljusblå skjorta, manschettknappar. Businessman med kunder i andra EU-länder. Men nej, han hade inte bestämt sig ännu.

Bryssels bojor skaver

Istället berättade han ”den verkliga anledningen” till att många lutade åt att rösta ut landet ur EU. Det handlade inte bara om att bromsa invandringen eller att ge fingret åt etablissemanget, att hämnas på en regering som inte brytt sig tillräckligt. Nej, enligt revisorn handlar det om en frihetslängtan hos många.

Att vara en ”freeborn Englishman” betyder fortfarande något här, trots att begreppet har nästan 400 år på nacken. Det är motsatsen till att vara slav eller bunden. Det betyder att man har medfödda rättigheter som varken lagar eller regeringar rår på.

Och just Bryssels bojor verkar skava hos många här på öarna. Oavsett om de är verkliga eller inbillade.

Themsen ligger kvar

När jag beger mig ut är det tidig lördagsmorgon. Lätta molntäcken och en sol som tränger igenom emellanåt. En och annan flanör och joggare rör sig längs floden. Men Themsen ligger kvar där den låg sist.

All sympati för alla som förlorat miljarder och åter miljarder pund, euro eller kronor i senaste dygnets börsras. Och med alla som blir av med jobbet i spåren av stormen som drar fram.

Men ännu har himlen inte ramlat ner över det förenade, och samtidigt också så splittrade, kungariket. Om jag förstod revisorn rätt så har majoriteten av öborna bara utövat sin medfödda rätt att frigöra sig.