Ali kliver ur bilen och tittar sig förvirrat omkring. En grupp kvinnor går fram och leder henne över gatan. Hon sätter sig på trottoarkanten och stirrar rakt ut i luften.

Framför henne står rader av resväskor. Jag frågar om hon visste var hon var på väg. Hon skakar på huvudet och säger att hon trodde att hon skulle åka och handla.

”Dumpad som en sopa”

De senaste tre åren har hon arbetat som hembiträde hos en libanesisk familj. Lagat deras mat, städat deras hus och tagit hand om deras barn. Men nu har de skickat henne hit, till den etiopiska ambassaden i Beirut. Eller “dumpat henne som en sopa” som de etiopiska kvinnor jag träffar här beskriver det.

De har alla övergivits av arbetsgivare som inte längre kan betala deras löner. Till själva ambassaden är de inte välkomna. Så de sover utanför i hopp om att få det de helst av allt vill ha: hjälp att resa hem.

“I Libanon finns ingenting att stanna för längre“, säger Taseh som ligger på marken och försöker vifta bort flugor med en kvist. Runt handleden har hon virat ett band i den etiopiska flaggans färger.​

Då och då rullar en ny rosa resväska över asfalten. Libanons gästarbetare tillhör de som drabbats hårdast av den ekonomiska kris som redan innan coronapandemin var värre än någon dagens libaneser gått igenom.

Förfallet har trappats upp

De senaste månaderna har takten på förfallet trappats upp. Gatorna kantas nu av tomma skyltfönster och igenbommade affärer. Utanför bankkontoren köar varje morgon människor för att försöka rädda besparingar som snart inte är något värda.

Men bankerna har infört begränsningar för hur mycket av sina egna pengar de får ta ut. Staten är bankrutt och vill behålla allra minsta summa.

Priserna i mataffärerna får många kunder att vända i dörren och på sociala medier finns de som har börjat med byteshandel. I Libanon 2020 är ”kan jag byta några glas mot ett paket socker?” ingen konstig fråga.

Krisen drabbar nästan alla. De av mina grannar som brukade räknas till landets medelklass äter nu linser och potatis till middag istället för kött och fisk. De som redan var fattiga ser jag gräva i soporna. Elen kommer lika ofta som den brukade slockna.

Ilskan växer

På landets gator och torg växer ilskan i takt med desperationen. Den glädje och det hopp om förändring som präglade protesterna i höstas har förbytts mot uppgivenhet och frustration. Demonstranter som brukade dansa och sjunga sånger om landets korrupta politiska elit ser jag nu slänga brandbomber mot bepansrade banker.

Siffrorna säger något om varför. De senaste månaderna har valutan tappat nästan hela sitt värde. Minimilönen i Libanon är nu värd motsvarande 700 kronor. Hembiträden från Etiopien, som redan innan arbetade för slavlöner, får max 300.

I krisens Libanon är det för mycket. Så utanför den etiopiska ambassaden fortsätter högarna med resväskor att växa.