En nioårig flicka med rosett i håret går förbi mig där jag står vid polisens avspärrningar. Hon drar en liten rullväska efter sig i glada färger. Hennes mamma håller en beskyddande arm om hennes axel och fräser ”nej” när jag frågar om jag får ställa några frågor.
De försöker leta sig till tågstationen. De har varit på konserten, de vill bara hem. Jag förstår att hon säger nej till mig, det hade jag också gjort i samma situation.
Det som slår mig som ett knytnävslag i magen är flickans blick.
Hon tittar tomt och skrämt framför sig. Hon är blek. Jag får inte veta vad de var med om på konserten igår, men av de skildringar i sociala medier jag läst så vet jag att obeskrivligt fasansfulla scener utspelade sig. Ett inferno av kroppar, av blod.
LÄS MER: Många barn bland offren
Vi får höra om barn som hade fått konsertbiljetten till Ariana Grande i julklapp. Som hade längtat hela våren efter att gå på sitt livs kanske första, spektakulära konsert.
Och det var när de gick därifrån, och skulle passera alla diskar där det såldes t-shirts, cd-skivor och annat som minne från kvällen, som det hände.
Många föräldrar hade gjort upp om en mötesplats efter konsertens slut eftersom deras barn var alltför små för att själva ta sig hem. Paniken när barnet aldrig kom.
Jag träffar under dagen två tonåringar som hade ofattbar tur, som valde en sidoutgång från konserten istället för den stora utgången. Det räddade kanske deras liv. Jag träffar en pappa som berättar att hans åttaåriga son skulle ha varit på konserten, hur pojken tjatat i månader men hur föräldrarna sa nej, de tyckte han var för liten.
En påminnelse om hur skört det är, gränssnittet mellan normalitet och katastrof.
LÄS MER: Detta vet vi om misstänkta terrordådet
Många barn som var med om terrorattacken i Manchester Arena kommer att förbli tysta om inte vuxna ställer frågor, ber dem prata. Barn upplever trauma annorlunda än vuxna. Många sms jag fått hemifrån Sverige i dag har handlat om hur fantastiskt Manchesterborna ställde upp för offren, öppnade sina hem, skjutsade i bilar.
Som om att man med gott kan förgöra ont.
Den sortens änglar dyker alltid upp i livets svåra kriser. Det vet vi vuxna. Det tröstar oss vuxna. Men det tröstar inget barn att en främmande vuxen erbjuder skjuts mitt i natten. För barnen är det något långt allvarligare som står på spel. Det är tilliten till vuxenvärlden, de vuxna som har i uppgift att skydda barn från allt ont.
Så inträffar mardrömmen. Hur påverkar det flickans tro på vuxna? På livet i en engelsk stad som för henne aldrig kan bli detsamma? Hennes tilltro till framtiden.
Jag känner igen i mig flickans blick. Stumheten. Oförmågan att sätta ord på att det mest fasansfulla hade inträffat. Och jag vet att det är avgörande för barn att en vuxen de litar på hjälper dem att sätta ord på vad som hänt.
LÄS MER: Biskopen: ”Var finns Gud när det djävulska sker?”
När jag pratade om barn, trauma och sorg i Sveriges Radios ”Sommar” 2009 så fick jag ett gensvar som överväldigade mig. De som skrev hade alla varit med om det värsta när de var mellan nio och tolv år. De som inte hade fått hjälp att prata om det hade utvecklat livslång, posttraumatisk stress.
Till all lycka bor barnen som var med på konserten i ett av världens rikaste länder, där kristeam står beredda för att hjälpa dem gå vidare.
Nu mot kvällen sitter Manchesterborna ute i det vackra sommarvädret, spelar gitarr, dricker öl och säger trotsigt att de inte tänker vika för våldet.
Det är en beundransvärd hållning. Men än en gång tänker jag att det inte är en strategi som ett barn kan välja. För dem är allt en fråga om att våga börja lita på igen, att inte låta rädslan göra bestående avtryck i själ och hjärta.
Det är en erfarenhet ingen nioåring ska behöva göra.