Foto: SVT

Han öppnade Sveriges ögon för apartheid-regimen

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Han har lyse på käppen och bär en slips med Kalle Anka på. När alla andra står, sitter han på en stol i mängden. Men är man snart åttiosju år gammal har man förstås rätt att vila benen. För femtio år sedan cyklade han runt i Sverige för att övertyga svenskarna att ta avstånd från apartheidregimen.

SVT:s Afrikakorrespondent Johan Ripås berättar om sitt möte med Billy Modise och vad det väckte för tankar hos honom.

Johan Ripås

Afrikakorrespondent

Sverige har fått en ny ambassadör i Sydafrika och det bjuds på snittar på residenset. Det är mingel och titlar. Kavajen är på och den lilla näsduken i bröstfickan är framdragen.

En diplomat som jag känner släpar med mig runt så jag får skaka de viktiga tassarna. Jag är tacksam för det, eftersom min naturliga instinkt i sådana här sammanhang är att dra mig mot köksregionen och snacka med kocken.

16 år i Sverige

Så kommer vi fram till Billy Modise, som sitter på sin stol med käppen i handen.

”This is Mr. Johan Ripas. He is the Africa correspondent for Swedish National Television, SVT”, säger min diplomatpolare till honom.

Billy Modise skiner upp.

”Hej, du. Hur mår du?” säger han på svenska.

Mellan 1960 och 1976 bodde Billy Modise i Sverige. Många minns honom säkert. 

Bredvid mig står en sydafrikansk kvinnlig radiopratare. Hon leder ett program som liknar Ring P1, fast ganska bra. Eftersom hon inte talar svenska byter Billy till engelska. Han börjar genast utbilda henne om Sverige.

”Sweden is a very fine country. They supported the struggle when other Western countries labeled us terrorists.”

Berättade om apartheid

Min diplomatkompis viskar till mig att Billy Modise var den som gjorde att Sverige tog avstånd från apartheid. Hon ber honom att berätta om sina samtal med Tage Erlander.

Billy minns att Tage Erlander enligt svensk lag inte kunde införa sanktioner mot Sydafrika. Det var bara mot länder i krig som våra lagar tillät det. Billy insåg att det handlade om att öppna ögonen på människor. Så han satte sig på cykeln. På lokalavdelning efter lokalavdelning mötte han  socialdemokratiska politiker och partifunktionärer. Och han berättade om den avskyvärda regim som styrde hans land. Så småningom växte en opinion mot apartheid.

”Mycket tack vare Billy”, fyller min diplomatkompis i.

Jag och Billy pratar en stund. Plötsligt blir han allvarlig och vänder sig mot den sydafrikanska radioprataren.

”I lived in Sweden for sixteen years. I learnt to love the country… and I learnt to hate it”, säger han långsamt.

”It was too cold?” svarar hon.

Billy skrattar till.

”Very cold!”

Falnad idealism

Jag kände att det var något mer som han tänkte på. Men jag hann inte reda ut vad det var som Billy Modise lärde sig ogilla med Sverige. Andra kommer emellan och vill prata med legendaren. 

När jag kommer hem läser jag en intervju som Tor Sellström gjort. Där säger Billy Modise att Sverige förändrades:

”Now, when I went back in 1988 as the ANC representative, I was frankly shocked to find that Sweden had become an ordinary developed country, whose youth and people were just focusing on a better house, a better car and better clothing.” 

I texten hyllar Billy Modise Sverige, ett land som han fortfarande beundrar. Men besvikelsen skiner igenom här och var, som i stycket jag citerade. En idealism och ett folkligt engagemang som falnat. Så tolkar jag det. 

Jag känner att jag måste ringa Billy Modise för att prata med honom igen. Han kan lära mig mycket om Sverige, tror jag. Jag måste fråga honom om slipsen också.

”Bara en sida som är rätt”

En text som handlar om ett möte med en stor personlighet, måste avslutas med stora ord. Ungefär som talet i slutscenen i en klichéspäckad pampig amerikansk film, där en börjar klappa och till slut står alla upp och applåderar.

Så här.

Det finns tidpunkter i historien då det krävs att länder och folk tar ställning. Ställer sig upp. När det bara finns en sida som är rätt. Sverige har fått mycket kritik för vår samarbetsvilliga inställning till Hitler. Det får vi leva med än i dag.

Generationen före mig tog dock ställning på rätt sida. Sveriges tidiga och starka engagemang mot den rasistiska förtryckarregimen i Sydafrika ekar än i dag över världen. Det bergfasta motståndet mot apartheid färgar möten med människor och gör att vi som var för unga för att räknas, eller inte ens var födda, ändå möts med respekt.

”Vad kommer historien att säga?”

Och det är den finaste sortens respekt. Inte den som bygger på makt. Utan den respekt som bara kan åtnjutas av dem som en gång gjorde rätt och sa ifrån, när andra var tysta.

Respekt. Känn på det ordets verkliga innebörd.

Det inspirerar och förpliktigar inför framtiden, tycker jag. Vad kommer historien att säga när den tittar tillbaka på oss?

När jag blir gammal och kanske också har lyse på käppen. När jag pratar med mina barnbarn. Då vill jag kunna känna att jag var del av ett land som ställde sig upp på rätt sida, även om det var svårt. 

Och att jag själv stod på rätt sida. Att jag lät det stora, och inte det småsinta, i mig styra. Just så vill jag känna den allra sista dagen i detta korta liv.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.