Fattigdomen tvingar många barn att bo på gatan. I Kinshasa sägs det också att minst 30.000 barn är hemlösa efter att deras föräldrar anklagat dem för att vara häxor. Foto: SVT/Lena SchermanVisa alla (5)
Visa alla (5)

”Det känns som ett krig mot mänskligheten”

SVT:s Lena Scherman om sin resa i ett av världens fattigaste, och farligaste, länder – Demokratiska republiken Kongo.

Jag trodde att jag var förberedd när vi landade i Demokratiska Republiken Kongo för några veckor sedan. I vanligt tal säger man väl Kongo, men att bara säga Kongo betyder att man menar Kongo Brazzaville, och det är ett helt annat land. Visserligen granne till DR Kongo, men ändå, vi säger ju aldrig Danmark när vi menar Norge, så DR Kongo får det bli.

En del av världen som fortfarande är något av en vit fläck på kartan. Fram till 2003 var DR Kongo centrum i och del i det som brukar kallas Afrikas världskrig. Över fem miljoner människor dog här, i ett krig mycket få talade om då och i princip ingen talar om idag.

”Blir inte kvitt bilderna”

Jag har varit i Afghanistan flera gånger, med de säkerhetsproblemen som finns där, med den fattigdomen, med den maktlösheten. Jag har gjort reportage från en järnvägsstation i Kolkata i Indien, där mammor lämnar sina barn när de är två år för att de åtminstone inte ska dö av svält.

Jag har varit i krigets Irak. Jag har sett svält och misär och umbäranden över hela världen och trodde att jag var förberedd, men det var jag inte. Nu efteråt känns det som om jag varit mitt i fronten i ett annat krig, ett krig mot mänskligheten. Och jag blir inte kvitt bilderna i mitt huvud, och jag kan inte reda ut mina tankar kring vad som faktiskt pågår i DR Kongo.

Skrämmande fattigdom

Det är ett av Afrikas rikaste länder, ofattbart rikt på naturresurser, mineraler, diamanter, guld, med ett fantastiskt klimat som kan ge flera skördar per år, en oskattbar natur, på möjlig vattenkraft som skulle kunna försörja hela landet med elektricitet och rik på en väldigt ung befolkning. På samma gång är DR Kongo ett av jordens fattigaste länder och bland det farligaste att vara kvinna eller barn i.

Rikedomarna utnyttjas inte eller kommer i alla fall inte de flesta Kongoleser till del, samtidigt som fattigdomen är mer skrämmande och djupare än jag upplevt någonstans tidigare.

Strid om naturresurser

En av orsakerna till det afrikanska världskriget var just kontrollen över de enorma naturresurserna. Många företag från grannländerna utnyttjade situationen under kriget till att bedriva olaglig gruvdrift inne i de östliga delarna av DR Kongo. Och kontrollen över naturresurserna fortsätter också nu att skapa konflikt i området.

Trots fredsavtal, närvaron av den största fredsbevarande operationen i FN:s historia och att grannländerna offentligt och internationellt har anklagats för att blanda sig i konflikten, trots det, fortsätter olika milisgrupper med mer eller mindre nära kopplingar till grannländerna, och den nationella militären, att strida om kontrollen över området. Och med den kontroll över den enormt lönsamma gruvdriften av ovärderliga mineraler. Rwanda exportar exempelvis fortfarande stora mängder mineraler utan att ha några egna gruvor i landet.

Ingen hjälp

Vi är i utkanten av huvudstaden Kinshasa för att göra ett reportage. Vid sidan av en grusväg, ser vi plötsligt en kvinna som ligger ner direkt på marken. Och vi förstår att hon ligger där och långsamt dör. Utan något under sig annat än den hårda grusiga marken. Hennes näsa och det örat vi kan se är som uppfrätta, som svarta murkna hål fulla av flugor som surrar runt det sjuka. Hennes armar är tunna pinnar hon knappt orkar hålla upp vid sin sida.

Och runt omkring finns människor som bor och arbetar, går och åker motorcykel och när de ser att vi intresserar oss för kvinnan skrattar de och pekar på henne och skriker att hon är utkastad från sitt hem för att ingen kan ta hand om henne. Vi återkommer till området i flera dagar och hela tiden ligger hon kvar på samma ställe. Vi ger henne vatten och lite bröd och pengar att köpa mer för, men ingenting mer. Det finns ingen att ringa, ingen ambulans som skulle hämta henne om vi lyckas komma fram till någon, inte ens någon biståndsorganisation som skulle kunna ha resurser att ta hand om henne.

Makt och maktlöshet

Vi blir betraktare och hur jag än vindlar in mina egna tankar runt det, så kommer jag fram till att jag är maktlös, men samtidigt, naturligtvis, med all makt i världen. För visst är det jag som kommer från ett rikt land med resurser och möjligheter där ingen, ingen behöver ligga direkt på marken vid en vägkant och dö helt ensam.

Jag kommer inte riktigt ur mina tankar om vem jag är, vem hon är, vilken värld vi lever i, vad som är viktigt och hur vi ska kunna hjälpa eller om vi ska hjälpa och vad som är verklig hjälp. Och hur jag än tänker så kommer hon att dö inom de närmaste veckorna. En ung kvinna utan någon enda människa vid sin sida när hon dör.

En stor del av länderna i Afrika tar nu jättekliv in i industrialisering, fler barn i skola, ökad levnadsstandard, demokratiseringsprocesser och ökad livslängd. DR Kongo har svårt att nå upp till ett enda av millenniemålen. 22 procent har tillgång till dricksvatten, 9 procent till en toalett.

Häxanklagelser mot barn

Andra dagar träffar vi pastorer som säger att de kan se vilka barn som är häxor och sen utföra häxutdrivning. Vi pratar med en liten pojke som berättar hur hans pappa stoppade honom i en säck för att dränka honom eftersom pappan på allvar trodde att sonen var en häxa.

Vi är på ett sjukhus för AIDS-patienter där var fjärde som kommer in dör. Vi ser en man ligga i konvulsioner så bortom allting att han över huvud taget inte märker att man stoppar in slangar ner i halsen på honom. Vi filmar en man vars hela hud är ett öppet sår efter biverkningar av medicineringen. Och jag har hela tiden en känsla av att jag sakta och i ultrarapid går igenom fronten av ett krig.

Mutor en del av vardagen

Och samtidigt ska varenda människa vi träffar ha pengar. Första dagen vi står på gatan och filmar, blir vi tagna av polisen och förda till den lokala borgmästaren som klart och tydligt, aggressivt och nedlåtande förklarar att vår journalistackreditering, som informationsministern skrivit på, inte är värd nämnvärt mycket här i hans distrikt. Vi behöver en stämpel från honom och vi behöver polisbeskydd när vi är ute på gatorna, och allt det här kostar naturligtvis pengar, till var och en.

Vi betalar tre olika borgmästare i tre olika distrikt, poliser och lokala underrättelsetjänsten och var och en som vi intervjuar ska ha dollar. Vi gör en intervju med en nunna långt utanför Kinshasa, omringade av poliser som dykt upp från ingenstans och vaktar, eller kanske väntar på betalning. Hon vill ha pengar, men uppmanar oss samtidigt att vi ska vänta med betalningen för risken är annars att polisen ser och sen under natten kommer de för att råna henne.

Total utsatthet

Sista dagen är vi på en uttjänt stadion i en av Kinshasas stadsdelar. På de gamla trasiga läktarna bor ett gäng gatubarn. Och det är det här jag inte är förberedd på. På den totala utsattheten, hjälplösheten och hopplösheten. De här barnen är helt utlämnade åt den lokala polisen, åt de vuxna som äger stadion, de som säljer grönsaker i stånden runtomkring, åt pengaväxlarna som sitter på lådor utanför, åt småtjuvarna som inte drar sig för att också råna ett barn som lyckats komma över något.

En liten flicka, 14 år gammal, bär sin lilla dotter på ryggen. En dotter som hon fött där på läktaren. En kille har för några dagar sedan ramlat ner i en kokande gryta och hela benet under knäet är ett öppet brännsår. Jag kommer på mig själv med att tänka att han nog inte kommer att överleva när såren börjar bli infekterade.

Det är som ett krig

Dieu Mercy är 26 år och deras självpåtagna ledare, han berättar att han försökt söka hjälp för den brännskadade pojken, hur han gått runt till några biståndsorganisationer men ingen kunde eller ville ta emot honom. En pojke har djupa jack i huvudet efter en machete när ett rivaliserande gäng försökt råna honom, jag kan se det vita skallbenet lysa i öppningarna. Ingen har plåstrat om, ingen har sagt att det kommer att bli bättre, ingen har berättat att så här ska man inte behöva ha det, för det är så här det är på Kinshasas gator.

Bilderna i mitt huvud släpper inte.

Det här är som ett krig och det är det här jag inte var förberedd på. Fast jag vet inte ens om man ska vara förberedd på det. Samtidigt lever människor här, varje dag, hela sina liv.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Utrikeskrönikor

Mer i ämnet