Skottlossning och barnkalas

Publicerad

Stina Blomgren reflekterar om ett barnkalas i skuggan av våldet i Egypten.

Jag skulle just tända ljusen på tårtan på min sons sexårskalas häromveckan, när telefonen ringde.

– Dom skjuter här utanför, sa min väninna som befann sig i sitt hem i en närliggande del av Kairo. Tre av hennes barn hade just dansat dans-stopp som galningar i mitt vardagsrum, nu visste hon inte om det var säkert för dem att åka hem när kalaset var över.

– Vi hör skottlossning precis här i närheten, det är mycket och jag vet inte exakt var, sade hon. – Medierna skriver ingenting...

– Barnen kan ju sova över här, föreslog jag och tittade ut över vardagsrummet där ett femtontal ungar och ungefär lika många föräldrar börjat samlas kring bordet för att sjunga ja-må-han-leva. Mitt hjärta – nyss så varmt av stolthet och modersglädje – slog nu litet fortare.

Helt fel tillfälle att tala om skottlossning, konstaterade jag och tände ljusen på tårtan. När vi sjungit och hurrat på svenska, arabiska och engelska så konfererade jag litet tyst med barnens mormor som kommit tillsammans med barnen till kalaset, och vi kom överens om att pejla läget om någon timme.

Ingen ide att sabotera stämningen före fiskdammen. Istället knappade jag diskret på twitterappen på telefonen, som så ofta bästa informationskällan här i Egypten. Det var fredag och det Muslimska brödraskapet hade kallat till demonstrationer mot militärens maktövertagande i Egypten.

Långt till försoning

Sex personer dödades den här dagen, men bara två dagar senare dödades 49 personer i nya demonstrationer i Kairo. En stor del av dem sköts ihjäl nära min väninnas hem.

Våldet var lätt att förutspå. Man skulle rent av kunna säga att det var bäddat för dödande den här specifika dagen. Demonstrationerna var planerade sedan lång tid i förväg, alla visste att både de som stödjer militären och de som står på den avsatte presidenten Mohamed Mursis sida skulle vilja ta sig till Tahrirtorget på samma klockslag. Ändå gjordes inga försök till medling. Tvärtom mobiliserade både det muslimska brödraskapet och den av militären tillsatte presidenten in i det sista.

Människorättsorganisationen Amnesty International konstaterade efteråt i sin rapport att egyptiska säkerhetsstyrkorna inte sparat på skarp ammunition under sammanstötningarna. Min vän Seif som besökte bårhuset följande morgon sade att den sorgblandade ilskan hos anhöriga som letade efter sina döda var massiv. Sprickan i Egypten har gått så djupt, nu undrade han hur detta någonsin skulle kunna läka.

– Varje gång jag försöker föra upp ämnet försoning så ser andra det som ett tecken på svaghet. Men hur ska Egypten kunna fortsätta, med miljoner människor som anser att deras president blivit rättsvidrigt avsatt i en militärkupp – om vi inte försöker tala med varandra och försonas? Frågade han.

Sommar som förändrat landet

Idag är det fredag och brödraskapet har kallat till nya protester. Svaret från myndigheterna är som alltid förhöjd beredskap. En ny anti-demonstrationslag håller just nu på att ta form, en hård lag som hämtad från det gamla Mubarakstyret. Men kommer nya hårda lagar att skapa enighet och framtidstro i Egypten?

Barnkalaset för ett par veckor sedan avlöpte ändå som vilket kalas som helst. Efter tre timmars röj tumlade våra vänner hem, glada och trötta. Då hade skottlossningen på andra sidan bron tystnat och min väninnas mamma och barn kom hem utan problem.

Men fredagarna i Egypten är inte som förr. Efter en sommar då hundratals dödats skyndar vi oss hem innan utegångsförbudet träder ikraft klockan sju på kvällen. Och vi vet också att det var gång människor skjuts ihjäl föds nya rop på hämnd, och att vägen till försoning blir allt svårare att urskilja.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Utrikeskrönikor

Mer i ämnet