Nelly Alberto vakar över sitt barnbarn Noel Albertos kista ute på gatan i Tondo, Manilla. En vaka hålls vanligtvis i några dagar men Noel Albertos kropp har legat så här i över två veckor nu. Foto: Nicolai Zellmani/SVT

Nanay Nely, 72, har inte råd att begrava sitt barnbarn

Publicerad

”Förlåt mig Noel, jag kan inte begrava dig!” Hon bor i ett rum i ett skjul och har tvingats ställa kistan ute på gatan. Grannar erbjuder plats i deras familjegrav, begravningsfirman har gett rabatt, men Noel Albertos vaka fortsätter. Nanay Nely, 72, har inte råd att begrava sitt barnbarn.

Ni ska få höra en berättelse nu, som är så våldsam att vi drar oss för att visa precis allt som hände med Noel Alberto.

Hans farmor, Nanay Nely, är 72 år och har just mist ett barnbarn i president Dutertes drogkrig i Filippinerna. Hon tar oss i handen och visar honom där i kistan. Den är öppen och han ser lugn ut där han ligger, men det är något skevt över alltsammans.

Bilden på Alberto på vakan och den unga döde i kistan är som två olika personer.

– Mitt stackars barnbarn! De högg honom med en machete, sedan bröt de nacken av honom. Och så spikade de i honom – här och här.

Hon sätter båda pekfingrarna i min panna och visar hur Noel Alberto torterades.

Hans kropp tejpades ihop med silvertejp och hittades i en säck i en grannstad dagen därpå. Precis som många andra offer i dödandet av misstänkta drogkriminella som nu pågår i Filippinerna.

“Jag föddes i Pampanga nära havet. Jag lyckades bara studera till andra klass. Min dåvarande man lyckades bara studera upp till fjärde klass. Vi flyttade hit till Tondo och fick fyra barn. Jag bad alltid för att mina barn skulle slippa leva i fattigdom. Jag kunde ta det men skona dom. Ingen av mina barn lyckades klara sina studier. Vi brukade samla ihop rester av sallad och tomater som vi senare sålde för fem pesos styck. Vi är väldigt fattiga men vi är inte onda människor” Foto: Nicolai Zellmani/SVT

Kroppen ligger ute i hettan

Vi är mitt bland skjulen i Tondo, ett av de fattigaste områdena i Filippinerna. Det är fullt med folk överallt, musik och liv, och så kortspel. Begravningsvakor i Filippinerna är ingen stillsam historia.

Kortspelet är ett sätt att hedra de döda, det är visserligen olagligt numera, men spelet är ändå fortfarande ett vedertaget sätt att få ihop pengar till begravningen.

Grannar och anhöriga spelar tills de har skänkt de pengar de hade tänkt.

Normalt sett pågår en begravningsvaka här bara några dagar, men Noel Albertos kropp har legat i kistan ute på gatan i nära två veckor nu.

Det är hett och den skadade kroppen måste balsameras. Begravningsräkningen tickar på, men Nanay Nely har inga rika släktingar eller vänner att luta sig mot.

Hon har inte alls pengar nog att begrava sitt barnbarn. Så vakan måste fortsätta.

– De kom med kroppen redan klockan tio på kvällen samma dag han hittades. Då sa jag det till honom: ”Jag har inga pengar att begrava dig för, Noel, var snäll och förlåt mig!”

Noel Alberto blev 23 år gammal. Ingen vet exakt vad som hände hans sista timmar i livet. Det man vet är att hans kropp hittades i Navatos och att hans huvud var inlindat med silvertejp. Ett vanligt återkommande fenomen i Dutertes drogkrig. Foto: Nicolai Zellmani/SVT

Rummet i skjulet är värt för lite

Hon är beredd att pantsätta sitt rum i skjulet i Tondo för att få sonsonen i jorden. Tre spekulanter har hört av sig om privata lån, men de tar bra betalt för tjänsten, och är ändå inte villiga att låna ut hela beloppet till begravningen. Rummet är värt för lite.

Hon stryker ut några skrynkliga sedlar på golvet där vi sitter. Samma golv där hon och sonsonen brukade sova, på en tunn bastmatta på golvet. Det här är allt hon har fått ihop på två veckor.

– Begravningsfirman tar 28.000 pesos (drygt 5.000 kronor) för begravningen, men jag har bara 2.300 pesos (417 kronor). Noel måste vänta en vecka till.

– Jag ska be mopedbuden om hjälp, och de trehjuliga buden, och de som kör bussarna. Jag ska be dem om hjälp att begrava mitt barnbarn.

Hon pratar och gråter och pratar, men till sist orkar hon inte gråta mer.

– Jag har inte sovit på flera dygn. Jag känner mig lite förvirrad, säger hon och tystnar en stund.

Lik travas på varandra

Det som kallas för drogkriget i Filippinerna började i somras när den nytillträdde presidenten Rodrigo Duterte beordrade polisen att sätta igång en antidrogkampanj som saknar motstycke. Polisen knackar dörr efter dörr i otaliga bostadsområden över hela Filippinerna.

Sedan den 1 juli har 751.933 personer som använder eller handlar med droger i Filippinerna gett sig till känna inför polisen, erkänt brott och fått en slags amnesti. De ska få rehabilitering, har presidenten lovat. Oklart när, dock.

Närmare 25.000 misstänkta har samtidigt gripits i ungefär lika många polisoperationer, och de fyller nu Filippinernas fängelser till bredden.

På  dryga 100 dagar med Rodrigo Dutertes styre har sammanlagt 3.796 människor fått sätta livet till.

Över hälften av dem har skjutits ihjäl av polisen, den uppger att det nästan bara handlar om nödvärnssituationer. En rad personer har också vådaskjutits, några av dem har varit barn.

Tvingas till massbegravningar

Det är för många kroppar att hantera nu, och det är svårt att bara reda ut vilka som har dödats. Vi besöker begravningsfirmor som tvingas till massbegravningar, och bårhus med oidentifierade kroppar på golven. Det är en uppenbar brist på värdighet nu, inför de döda.

Men situationen är så känslig att vi bara får en anonym intervju med en av begravningsentreprenörerna i ett kvarter i det enorma storstadsområdet.

– Här i området hade vi 5-6 oidentifierade som ingen gjort anspråk på som vi tvingades massbegrava förra veckan. Och nu ligger det redan åtta nya oidentifierade personer här på bårhuset. Till de 13 som vi redan har identifierat. Det är otroligt! Och det blir bara fler och fler, säger han.

Ingenstans blir det så tydligt hur drogkriget slår mot befolkningen. Begravningsfirmor och bårhus i de fattigaste områdena i landet är dem som har flest dödade från drogkriget.

Här läggs de inte på bårar eller i ordnade rader, utan de ligger på varandra i en stor hög på golvet. Det är svårt att ta in den synen. Och det är här i de fattigaste förstäderna som många inte har råd att betala begravningen.

– Vi har många familjer som inte har råd. Det är klart att vi känner med dem. Vi får ta vinsten från dem som kan betala, men i längden går det givetvis inte att arbeta så.

Inget stöd till de anhöriga

Det finns heller inget statligt stöd för begravningar som går att tillämpa på de döda drogmisstänkta. De är undantagna all hjälp. Det är svårt att alls hitta nån sympati för dem i samhället i dag.

– Vi försöker övertyga familjerna om billigare sätt att begrava, att inte hålla vaka och därmed slippa dyr balsamering av kropparna.

De dödade är ofta ganska skadade och tar tid att göra i ordning.

– I stället förordar vi direktkremering. Och det sker nu också, trots att det här är ett katolskt område, där kremering egentligen är otänkbart för de flesta.

Det finns också en möjlighet att använda begagnade kistor, och på andra sätt minska kostnaden för att kunna få de anhöriga i jorden.

Det är ibland förtvivlade val de anhöriga tvingas göra. Han ser smärtan varje vecka nu, och undrar när dödandet ska sluta, och Filippinerna får läka.

– Jag tror att även om det upphör nu så kommer det att ta många år, ja flera decennier innan människor kommer att acceptera vad som hänt. Eller glömt vad som hänt. Jag hoppas att jag inte blir ett av alla offer innan det är över, säger han.

”Jag röstade på Duterte”

Han vann en jordskredsseger den 9 maj i år, Rodrigo Duterte. Och han vann filippinernas röster överallt, i Tondo också.

– Jag röstade till och med på honom. Vi var 24 personer här som alla röstade på Duterte!

Nanay Nely skakar på huvudet när hon tänker på hur de tänkte innan presidentvalet den 9 maj.

– Men jag kommer inte att rösta i nästa val. Inte i något val. Jag kommer aldrig att rösta igen, säger hon.

Nanay Nely tror att polisen var inblandad i mordet på hennes barnbarn. Men det har hon inga belägg för. Däremot grep polisen Noel Alberto samma dag som han försvann. Någon hade lockat honom med ett telefonsamtal om att komma till en bekant, att det fanns droger där.

Men när Noel Alberto kom dit var polisen där och grep flera personer. Vad som hände sen vet inte Nanay Nely. Men mordet på hennes sonson liknar de mord som okända gärningsmän begår i vågen av dödligt våld nu.

Hans kropp hittades i diket i en grannstad först dagen därpå.

Någon ytterligare utredning av omständigheterna kring gripandet och mordet orkar inte Nanay Nely driva på själv.

Morden utreds av en kommission

Det är många av dem som dödas på öppen gata just nu, som nyligen har identifierats av polisen som narkomaner. Det berättar Karen Gomez Dumpit, kommissionär på Filippinernas oberoende Kommission för mänskliga rättigheter.

Där utreds nu allt fler av den senaste tidens dödsskjutningar.

– För ett par månader sedan dödades i genomsnitt 26 personer per dag i drogrelaterade mord. Förra veckan var vi uppe i 46 dödade per dag. Takten bara ökar, säger Karen Gomez Dumpit.

Hon är bekymrad över hur få av fallen med okända gärningsmän som klarats upp.

– Vi ställer frågor till polisen om det också. Vad man egentligen gör för att morden ska upphöra.

Hon sitter till sent vid skrivbordet nästan varje kväll nu. Ärendena hopar sig.

Vakan fortsätter i Tondo

I Tondo fortsätter Noel Albertos vaka ute på gatan. Nanay Nely har fått rabatt av begravningsfirman, men pengarna räcker fortfarande inte, inte på långa vägar.

Hon kan inte göra så mycket mer nu. Hon sitter vid kistan och putsar på glaset på locket ovanför hans ansikte. Ordnar med de spröda vita blommorna intill.

– Det de gjorde mot min Noel är omänskligt. Men Gud blundar inte. Han såg vad de gjorde mot min sonson.

FAKTA: DROGKRIGET I FILIPPINERNA

Visa

Filippinernas nye president Rodrigo Duterte gick till val i maj i år med löfte om att på bara några månader få slut på kriminalitet och droger i Filippinerna. Men drygt 100 dagar efter tillträdet fortsätter istället hans kampanj mot droger och drogbrott, och presidenten anklagas nu för att hetsa till dödande.

Hittills har minst 3.796 människor dödats i drogkriget, över hälften av dem av polisen. Andra dödade har skjutits, ibland torterats av okända gärningsmän, och dumpats. Vissa har hittats med huvudena igentepjade med silvertejp, och med plakat utplacerade på kropparna av typen: ”Jag var en langare”.

SVT:s Asienkorrespondent Susan Ritzen och korrespondentfotograf Nicolai Zellmani har bevakat Rodrigo Dutertes 100 första dagar vid makten och drogkriget inifrån, på plats i Filippinerna.

Källa: SVT/PNP(Filippinernas Nationella Poliskår).

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filippinernas blodiga drogkrig

Mer i ämnet