Vissa dagar glömmer man aldrig.
Den här helgen är det 25 år sedan augustikuppen i Moskva, då en reaktionär grupp ur Kommunistpartiet försökte störta Michail Gorbatjov och sätta stopp för utvecklingen mot ett öppnare och mindre diktatoriskt styre. Det blev inledningen till Sovjets fall.
Jag skulle snart fylla 18 och hade ett par veckor tidigare anlänt till den ryska huvudstaden som utbytesstudent. Jag bodde hos en rysk familj som stod nära den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB (annars hade de inte fått skicka sin dotter till väst eller ta emot en utlänning i sitt hem).
En del av eliten
De betraktade sig själva som en del av eliten och skröt gärna om att de hade videobandspelare hemma. Måndagen den 19 augusti gick de som vanligt till jobbet på morgonen. Jag var hemma ensam när min värdpappa, som kunde engelska ringde och sa att jag inte fick lämna lägenheten.
Jag undrade så klart varför och han förklarade att det körde stridsvagnar omkring i stadens centrum och att ingen visste vad som pågick. Jag kastade mig fram till fönstret men såg bara ut över en öde grå bakgård. Efter samtalet slog jag på teven men möttes bara av Tjajkovskijs balett Svansjön.
Några nyheter om vad som hände där ute på stan skulle jag inte få, insåg jag. Frustrerad satt jag i timmar och väntade på att få reda på mer. Jag kände mig inte rädd, mest nyfiken. När mina värdföräldrar väl dök upp åkte vi till ett ministerium (minns inte vilket) där jag placerades i en buss med några andra utbytesstudenter från samma organisation.
Framrutan sprack
Jag hade läst ryska de första två åren på gymnasiet, innan jag reste iväg, men språkkunskaperna räckte inte långt och de andra förstod inte mer än jag. Vi for ut genom Moskva och på vägen mötte vi ännu fler stridsvagnar som var på väg in mot staden.
Framrutan sprack av asfaltsbitar som flög upp när larvfötterna slet sönder beläggningen på vägen. Vi stannade inte. Vi kördes till ett läger som visade sig vara ett pionjärläger för 800 barn som kom från hela Sovjetunionen. Det låg inne i skogen och de fula betongklumparna till hus bar namn som Kärlek, Hopp och Tro.
Högtalare i träden
Det fanns stora högtalare uppsatta i träden. Ur dem vrålade marschmusik men då och då slog någon om till radio. Jag förstod inte vad som sades men jag minns att jag tänkte att det inte bara var jag som ville veta vad som pågick i Moskva.
Det var fruktansvärt irriterande att inte få vara på plats. På något sätt förstod jag att det skrevs historia. Jag skulle kunna skriva mycket om vad jag fick uppleva på det för lägret, som nog var ett av Sovjetunionens sista pionjärläger, men det är ju inte det den här texten skulle handla om.
Jeltsin på stridsvagnen
Jag fick komma tillbaka till Moskva först när kuppen var över. Den misslyckades och varade bara i tre dagar. Jeltsin klev fram som segraren och folkets hjälte när han klättrade upp på en stridsvagn och skakade hand med soldaterna som vägrat öppna eld mot alla de människor som kommit för att försvara Vita huset där presidenten satt.
De hade rest barrikader runt byggnaden och det var här vid Vita huset som jag höll till när jag äntligen fick komma tillbaka till Moskva. Barrikaderna blev kvar och många vallfärdade hit för att liksom jag försöka ta in vad som hänt och vad vi höll på att bevittna, ett imperiums sönderfall.
Bestämde sig för att bli journalist
Jag lärde känna många människor de här dagarna, lyckliga människor, berusade av frihetskänslan, av insikten om att de som medborgare plötsligt skulle få mer att säga till om.
Dessa dagar gjorde att jag stannade kvar i Ryssland ett helt år (som blev rätt tufft) och att jag bestämde mig för att bli journalist, en journalist som berättade om Ryssland. Jag ville bli en förlängd arm för dessa glada människor – mot den värld de ville vara en del av efter sjuttio år av isolering. Och jag ville att folk i Sverige skulle får reda på mer om hur livet i Ryssland ser ut.