Något känns fel när jag kommer till London. Är det bara det vanliga obehaget över det allmänna vapenskramlet i världen? Eller är det något annat?
Det var dagen då den brittiske premiärministern extrainkallat sitt parlament för att rösta om en krigsinsats mot Syrien. Jag hade nyss tagit avsked av en sorgsen representant för den syriska oppositionen i Storbritannien. En ensam man, i ett kalt rum, med en karta som enda väggprydnad, närmast uppgiven när det gällde förväntningar på hjälp ifrån omvärlden.
Ödesdigert beslut
Nu stod jag i det vackra Londonvädret på College Greens gröna gräsmatta utanför parlamentet där journalister samsades med turister och med mer eller mindre talföra parlamentariker, och inget av detta kunde få en att tänka på det ödesdigra beslut som skulle fattas i parlamentet. Beslutet om att bomba ett främmande land.
Så var det detta med den krigsivrande brittiske premiärministern, som i sista stund fått backa och lägga in både en och annan brasklapp som villkor för ett godkännande av en krigsinsats.
I Frankrike och i USA s hördes plötsligt mindre krigiska tongångar än under föregående dagar. De första opinionssiffrorna visade på skepsis och rentav motstånd från en majoritet av väljarna i de berörda länderna. Och redan innan den brittiska parlamentsdebatten inletts kunde vi journalister möta parlamentariker från premiärministerns eget parti utan den minsta lust att kasta ut sin nation i en väpnad aktion mot en främmande makt.
Men ingen – jag säger ingen! – journalist eller politiker som jag mötte, tittade på eller lyssnade på under denna långa dag, nämnde någonsin tanken att premiärministerns motion skulle kunna röstas ned.
Kom att handla om Irak
Märklig, på sitt sätt, var också parlamentsdebatten! Som mer tycktes handla om kriget mot Irak tio år tidigare, än om en förestående attack mot den syriska regimen.
Spöket från de ”konstruerade” bevisens tid, de som lades fram av två av världens mäktigaste ledare, Tony Blair och George W. Bush svävade över det brittiska parlamentet denna dag.
På kvällen när jag skickat mitt inslag till Rapport och pratat om oklarheterna i Aktuellt la jag mig för att sova. Klockan två vaknade jag törstig och tittade på mobiltelefonen. Ett TT-telegram berättade att den brittiske premiärministern förlorat omröstningen och följaktligen skulle avstå från ett angrepp på den syriska regimen..
”We don’t want your war”, skrek tidningsrubrikerna morgonen därpå. Obama stod nu utan sina allra starkaste allierade.
En förvirringens tid
Jag kände återigen att jag levde i en förvirringens tid. Samma förvirring jag mött under Eurokrisens år. En förvirring i en tid då inte gamla recept längre tycks gångbara.
Och med politiker, med urholkad auktoritet, famlande efter nycklar för att lösa sin tids stora utmaningar.