Det är alltså ett utslag av att många anser att det finns demokratiska brister i etablerade partier. Det är gräsrötternas uppror mot partieliten.
Ett av Europas mest anrika vänsterpartiet väljer en ordförande som ligger mycket långt till vänster. Redan i sitt första kommentar sa han att fackföreningarna ska få mer att säga till om i Labours politik, ett klart brott mot föregångarnas linje.
Han tycks att vara beredd att ta upp kampen både mot storkapital och mot ett EU som han anser inte är socialt nog, dvs. som inte tar tillräcklig hänsyn till vanliga löntagares eller konsumenters intressen.
Mot åtstramningar
I Grekland bildades Syriza som en protest mot EU:s sparkrav och mot både borgerliga och socialistiska partiers misskötsel av landet politik, vilket ledde till den grekiska krisen.
På samma sätt har ur protesterna mot åtstramningar under den spanska krisen fötts det nya vänsterpartiet Podemos.
Också Jeremy Corbyn är en klar motståndare till den åtstramningspolitik som den sittande konservativa regeringen under David Cameron driver.
Chock för etablissemanget
Något nytt parti har ännu inte fötts i Storbritannien men valresultatet är ett underkännande av den mittenpolitik som förts av Labour-ledningen, både under Tony Blair och Gordon Brown.
Outsidern Jeremy Corbyns popularitet blev i somras något av en chock för etablissemanget inom Labour-partiet.
Det som har hjälpt honom är ett märkligt valsystem, när det gäller att utse partiledare. Det innebär att vem som helst genom att betala in 3 pund kan bli ”registrerad supporter” och därmed få rösträtt i valet.
EU-skeptiker
Detta har – visar Labours förhandsgranskningar av de tillkomna supportrarna – utnyttjats både av personer till vänster om Labour och av konservativa. De ena för att driva Labour långt åt vänster, de andra för att göra Labour till ett omöjligt parti för mittenväljare.
Corbyn har hela sitt liv engagerat sig i en rad politiska frågor på vänsterkanten. Han anses vara EU-skeptiker och folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016 kan kompliceras nu.
Corbyns kritik mot EU för att inte driva en tillräckligt social politik kan förvirra Labour-anhängare. Inför omröstningen hade man räknat med att de skulle rösta ja.
Som på 1980-talet?
Hans politik handlar också om att taxera de rika mer. Han vill föra en politik som gynnar de ekonomiskt svagare och normala löntagare. Han vill häva privatiseringar. Nu ska han alltså föra ut sitt budskap. Det ska han göra tills han nästan fyllt 71 år och det är parlamentsval i maj 2020.
Kritikerna menar att han kan komma att föra Labour tillbaka till partiets utpräglade vänsterpolitik på 1980-talet som bara ledde till valnederlag.
Kan partiet hålla samman?
Frågorna om hans politik är många. En fråga som kommer upp är hur representativ Corbyn är för Labour-väljarna. Labours mitten- eller högerpolitiker i ledande ställningar har förfasats inför tanken att han blir ledare. Men frågan är vad som händer med fotfolket.
Frågan är också om Labourpartiet kan hålla samman eller om ett mindre socialistiskt, mera socialdemokratiskt parti kommer att bildas av de Labour-politiker som inte accepterar Corbyn. Ett sådant fanns från 1981 till 1988 i protest mot Labours dåvarande vänsterlinje.
Han har själv talat om att en försoning inom partiet skulle komma efter ledarvalet. Men redan under hans första tal lämnade en i Labours främsta garde sin post som en av Labours toppfigurer.
Det återstår att se hur det blir. Mycket beror på vilket framtoning Corbyn själv kommer att ha.
Svårt för makteliter
Kan han bli mer pragmatisk när han blir partiledare? En del bedömare ser där en parallell till Syriza-ledaren Alexis Tsipras i Grekland som från att ha varit radikal närmast blivit pragmatiker.
Frågan är vilken påverkan Corbyns Labour kan ha på andra socialistiska eller socialdemokratiska partier. Kommer han att bli en outsider eller en inspirerande kraft?
Med tanke på alla andra kriser som just nu överskuggar Europa är det svårt att ge ett svar. Men trenden tycks vara att olika former av etablerade makteliter får det allt svårare.