Natasha, vår tolk, sitter med mig och min fotograf i ett arbetsrum vi lånat på vårt hotell i Colombo. Det är sen kväll, och vi håller på att redigera ett inslag till Rapport om terrordåden i Sri Lanka. Jag reser mig upp, gläntar på dörren och tittar ut i foajén. Härinne pågår hotellivet lugnt och fridfullt, men utanför rasar ett åskregn som vi inte sett dra in över staden.
– Så här var livet fram till för tio år sedan, då inbördeskriget äntligen tog slut, säger Natasha.
– Jag har nästan hunnit glömma hur det var att alltid vara rädd, säger hon.
Skräckbilder från kriget kom tillbaka
Från tidigt 1983 till 2009 kämpade tamilska gerillagrupper för en självständig stat för den tamilska minoriteten. Regelrätta strider, upplopp och terrordåd plågade landet och präglade Natachas uppväxtår. Bombexplosioner är inget nytt i landet, men de senaste tio åren har människorna sluppit leva med den ständiga beredskapen.
Man vänjer sig aldrig och det ska man inte heller, tänker jag för mig själv när jag funderar på veckan som gått. I huvudet snurrar bilder från de besinningslösa dåden. Jag tänker på Rashid, som vi mötte utanför sjukhuset. Han ömsom grät, ömsom skrattade när han berättade att hans systerdotter hittats vid liv mellan sina döda föräldrar. Han tänkte ta hand om henne nu.
”Synen av kroppsdelar”
Jag tänker på Fader Shanthas berättelse. Han rusade in i sin kyrka, Sankt Sebastian, just efter att en bomb detonerat, och möttes av synen av kroppsdelar ligga utspridda i kyrkorummet, många av dem från barnkroppar. Jag har bevakat flera terrordåd de senaste åren som korrespondent i Europa. Det finns inget meningsfullt sätt att rangordna det lidande jag bevittnat. Terrorn är lika fasansfull, oavsett vilka förövarna är, oavsett vilka som drabbas.
Jag har dock aldrig känt mig så orolig för min egen säkerhet och så berörd kaoset som jag var i Sri Lanka. Under hela tiden vi är där detonerar polisen misstänkta bomber under mer eller mindre kontrollerade former. Inte sällan föses människor bort bara ett par tiotal meter innan det smäller.
Dådet kunde ha förhindrats
Om det ter sig lite slarvigt, är det inget mot myndigheternas agerande inför bombvågen. Det här var dåd som troligen hade kunnat förhindras om bara varningar tagits på allvar. Polis och säkerhetstjänst fick inte ta del av – eller agerade inte utifrån – detaljerade rapporter från andra länders säkerhetstjänster om att terrordåden planerades.
Man ska till och med ha fått namn och telefonnummer till terroristerna utan att det ledde till någon som helst åtgärd. Vad som beror på inrikespolitiska maktkamper och vad som vittnar om ödesdiger inkompetens står inte klart ännu.
Mardrömmen är än långt ifrån över, trots att det gått en vecka sedan tre kyrkor och fyra lyxhotell utsattes för bombattacker som dödade flera hundra människor. Polisens jakt på förövare fortsätter, vilket medför fler dödsoffer. I fredags kväll slog Sri Lankas säkerhetsstyrkor slog till mot ett misstänkt gömställe i Sainthamaruthu på östkusten.
Fader Shantha håller inte mässa
Under en timslång eldstrid hördes tre explosioner inifrån huset. När huset genomsöktes på lördagsmorgonen fann man tolv döda, varav sex barn, offer för självmordsbomber som de trängda terroristerna detonerat. Ytterligare tre misstänkta självmordsbombare låg döda utanför huset, träffade av säkerhetsstyrkornas kulor. Uppgifter om ytterligare misstänkta på fri fot och hot om nya terrordåd har lett till ett otal husrannsakningar under veckan.
I dag håller inte Fader Shantha någon mässa i Stankt Sebastiankyrkan, trots att det är söndag. Kardinal Malcolm Ranjith har beordrat landets katolska kyrkor att inte återuppta någon aktivitet förrän säkerheten kan garanteras. Själv är jag tillbaka i Peking och det relativt obekymrade människovimlet i mina kvarter. I Sri Lanka råder fortsatt sorg, skräck och kaos.