Stewart Nugent säger att han inte vet om han är en dåre eller en hjälte. Kanske både och.

De fick knappt någon förvarning, han och hans fru. De hörde på morgonnyheterna att det brann i en grannstad, tittade ut och såg att himlen var svart. Hans fru packade bilen och stoppade in den ena katten.

Stewart Nugent sa att han skulle ta med den andra katten och åka i husbilen direkt efter henne. Det var en vecka sedan. Husbilen är fortfarande kvar utanför huset. Stewart Nugent valde att stanna. I sex timmar slogs han mot elden.

– Jag sprang hit, jag sprang dit, sprang till framsidan, sprang till baksidan, och så höll jag på, berättar han och visar sina redskap. 

Han hade en kratta, en spade och en vattenslang.

Allt är borta

Med dem lyckades han rädda sitt hem. Och grannens. Men i princip allt annat är borta. 95 procent av Paradise är borta. Över 7 000 hem, som de 27 000 invånarna aldrig kommer återvända till.  Men de flesta vet inte exakt hur illa det är. De sitter på andra sidan avspärrningarna, i grannstaden Chico, 15 minuter bort och väntar på besked.

– Har du varit där? Hur såg det ut? frågar en kvinna mig.

”Staden är borta”, säger jag och ser i samma stund hur hennes ögon tappar lite av sin gnista.

Media får komma dit. Inte de drabbade. Brandmannen Shane Vargas, som inspekterar skadorna, säger att det är för farligt. Han berättar att 52 av kollegorna förlorade sina hus i branden. Trots det fortsätter de att jobba.

Listor över saknade

I staden Chico, 15 minuter bort, finns en anslagstavla med listor på saknade. 130 personer just nu. Här delar volontärer ut kläder, skor, mat och leksaker till familjer som förlorat allt. Som höggravida Brittney Flanders.

– De säger att man ska plocka med sig så mycket man kan, men jag bar på mina barn så det innebär att det inte fanns tid att hämta något annat, säger hon och plockar åt sig blöjor, en filt och lite barnkläder.

57 000 personer har tvingats lämna sina hem. Hotellen är fulla, härbärgena är fulla. Nu tältar folk utanför varuhuset, bredvid insamlingen. En av dem är Jessamy Cartwright.

Ett paradis

– Paradise var just det för mig, säger hon. Paradiset.

Varför?

– Skogen, naturen, gemenskapen, människorna. Vi måste tillbaka, vi ska bygga ett nytt hus.

Och 15 minuter bort, ensam i avspärrade Paradise, hoppas Stewart Nugent på att han snart kommer få sällskap i staden på nytt.

– Men den kommer aldrig att bli densamma.