Munna och hennes syster Nada ligger på britsen tillsammans. Det råder brist på sängar vid fältsjukhuset, några barn placeras till och med på pappbitar på marken. Foto: Niclas Berglund/SVT

Här vakar ingen gud

Publicerad

KRÖNIKA · Det är det värsta vi upplevt tillsammans. En knapp timme, en tidig söndag, som kändes som en evighet. Ett förbannat besök.

Stefan Åsberg, Mellanösternkorrespondent

Stefan Åsberg

Utrikesreporter

Det är svårt att tänka sig grymmare bilder än vad som möter oss på det lilla fältsjukhuset utanför Mosul. Det är en sådan där ljummen morgon i Mellanöstern, när allt bara är så vackert och lugnt.

Men när den första skrikande ambulanssirenen skär genom luften rycker vi till. Och den följs av fler.

Allt fler barn skadas i Mosul 

Lite paralyserade står vi där, när barn efter barn lastas ut från ambulanserna. Attacken kunde inte ha varit grymmare. Alla barn samlas ju nästan varje dag vid den där vattenkällan i östra Mosul. Och nu, 45 minuter senare – katastrof.

Föräldrar ska inte behöva se sina barn dö

Läkarnas händer räcker inte till och heller inte bäddarna eller bårarna. Några vårdas på bitar av pappkartonger. Hur kan det få vara så här?

De är ju bara barn.

En pappa håller om sin skadade dotter i väntan på läkare. Foto: Niclas Berglund/SVT

Munna och Nada är två små syskon som ligger där på en och samma bår, sönderbombade men vid liv. Pappa Muhammed sträcker sig över sina barn, som om han försökte skydda dem från en ny attack. Det här är inte rättvist och världen är inte tänkt att fungera så här. Föräldrar ska inte behöva se sina barn dö.

Ändå talar dom om Gud och Guds vilja. De som blivit så svikna av alla.

Ser mina barn framför mig

Det finns ingen säkerhet i området. Speciellt inte i de kvarter som de här människorna bor, där IS och de irakiska styrkorna utväxlar skottsalvor med varandra. Men granaterna är de som alla fruktar mest. Och de civila förlorar mer än alla andra. De är skyddslösa.

Läkarna gör vad de kan för att hjälpa de skadade som kommer in. Foto: Niclas Berglund/SVT

Människan är simpel – och du relaterar genom att tänka på dina egna.

Jag ser mina egna barn framför mig – utlämnade, nakna och svävandes mellan liv och död. Det är det som är verkligheten här.

Här vakar ingen gud

Den värsta fråga du kan få som reporter är att jämföra katastrofer. Det tänker jag inte göra.

Men här vakar ingen gud.

Det är liksom slut på tårar. Istället syns uppgivenhet och sorg i människornas ögon.

De har levt i skräck alldeles för länge.

En mamma tröstar sin pojke som gråter av smärta utanför fältsjukhuset. Foto: Niclas Berglund/SVT

LÄS MER: Allt fler barn skadas i Mosul

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Terroriströrelsen IS

Mer i ämnet