Korrespondentuppdraget innebär ibland att söka upp platser för kriser och katastrofer. Under pågående skeenden, som jordbävningar eller terroristattacker, är vi fullt upptagna med rapporteringen. Andra platser besöker vi efter fullbordat faktum och Wuhan är en sån plats.
Covid-19 är ju i högsta grad en pågående kris utanför Kina, men av detta syns inte ett spår vid pandemins “Ground Zero”: skaldjursmarknaden i staden Wuhan. Det finns överhuvudtaget inte så mycket att se. Verksamheten har upphört och allt är igenbommat. Bara en gammal vägskylt anger att detta är Huanan-marknaden.
Att de elva miljoner invånarna i staden har återgått till ett normalt liv är naturligt och trösterikt, men när vi talar med människor är det något annat som slår oss: ingen vill tala om vad som hänt. Få vill nämna de långa månaderna i stenhård karantän, ofta med brist på vatten och mat. Sjukvårdspersonalen som kämpade och ibland offrade sig i kontakt med den ännu svårbegripliga smittan tillåts inte att tala med media.
Vill inte befästa covid-19 som ”Kinaviruset”
Varför tiger vi människor om dramatiska och ödesdigra händelser?
För invånarna i Wuhan är det en rimlig önskan att inte vilja stanna kvar i det genomlevda utan fästa blicken framåt. Att landets ledning lanserar teorier om att viruset kom till landet utifrån gör det dessutom opatriotiskt att befästa bilden av att Wuhan är smittans ursprungsort.
Här vill man inte befästa covid-19 som “Kinaviruset”. Kanske finns det också en sorts kollektiv skam och skuld, både för att viruset trots allt debuterade här och för att det tog så lång tid innan larmen togs på allvar.
Trots att vi befinner oss på plats, finner vi alltså inte särskilt mycket som hjälper oss att förstå och föreställa oss hur de första offren drabbades av pandemin eller Wuhans förtvivlade kamp mot viruset. En global kris startade här, men tidpunkten är oklar, angreppet var inte direkt observerbart, ingen materiell förödelse vittnar om katastrofen, och inga minnesmärken finns att knyta an till.
Kanske är det så landets ledning vill ha det, men nog unnar jag både Wuhanborna och alla oss andra en uppriktigare och värdigare historieskrivning, utan rädsla, skam eller skuld.