Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Khazar Fatemi möter människor som lever kring gränsen mellan USA och Mexiko. Foto: SVT

Krönika: ”I de små hålen kan deras händer mötas”

Khazar Fatemi.

Khazar Fatemi

Reporter

KRÖNIKA · Jag har rest till många länder och mött alla slags människor. Men det är alltid vissa personer scener, ord och händelser som fastnar. Någon som berättar något jag kan relatera till, en händelse eller en människa som är bekant. Jag behöver inte ha upplevt det själv, men någon jag har förtroende för har en gång berättat det, och jag har burit känslan vidare.

Ju fler människor, ju fler möten, ju fler berättelser – desto rikare blir jag.

Som när vi kom till Mexiko för att filma första avsnittet av dokumentärserien Kultur i farozonen. Det blev så tydligt för mig att jag bäst kunde relatera till de flyktingar som försökte skaffa sig ett bättre liv. Mina föräldrar och jag flydde kanske av andra skäl. Men det spelar mindre roll. Känslan är universell. Hungern, törsten och uppgivenheten efter några dagars misslyckad flykt kom tillbaka till mig.

Min mamma har ju berättat för mig, så många gånger. Det var kanske därför jag reagerade så starkt hos vakten, vid gränsen mellan USA och Mexiko, när han visade mig de hemgjorda stegarna och berättade om hur flyktingarna riskerade sina liv.

Vet man inte vad människor flyr ifrån så förstår man inte heller varför de tar de risker de tar. Jag var inte gammal. Men jag kommer ihåg.

”Det är inte här flyktingarna försöker ta sig igenom”

Jag mötte människor som sa att om man har arbetstillstånd i USA och bor i Mexiko – ja, då är det väl inga problem. Men det var inte sant. Vi testade att korsa gränsen. Det tog två timmar att komma in i USA. För oss västerlänningar. Innan president Trump kom till makten tog det högst en halvtimme. Och det är ändå inte här flyktingarna försöker ta sig igenom.

Familjer som förut kunde träffas har inte alltid tiden. Stängslet längs gränsen blir den tredje personen mellan dem. I de små hålen kan deras händer mötas.

Fingerkyssen.

”Ingenting är svart och vitt”

En del av muren började byggas redan under president Clinton. Men de flesta vi träffade vittnade om att ”vi och dom”-känslan aldrig varit så tydlig som nu. Samtidigt hörde vi media prata om hur flyktingarna ställer till det i USA. Men det var inte den verklighet jag mötte.

På den mexikanska sidan såg vi hur amerikanarna, fulla, höga och i många fall odrägliga, fyllde prostitutionsgatan och klubbarna, som i många fall ägdes av icke-mexikaner.

Ingenting är svart och vitt. Det är ju så det är. Jag hoppas att vi med denna serie kan skapa en förståelse för hur verkligheten ser ut för de människor vi mött. Deras liv och deras drömmar.

Första avsnittet av dokumentärserien ”Kultur i farozonen” kan du se här i SVTplay.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.