Abdalla Muhammed tillsammans med sin dotter Salwa 3 år. Foto: Marco Nilson/SVT

Krönika: ”Jag blir varm i hjärtat när jag ser henne leka och skratta”

Publicerad
KRÖNIKA · Det är omtumlade att vara tillbaka vid den turkisk-syriska gränsen. Återigen möter jag mycket elände och tragedi. Men efter att ha träffat 3-åriga Salwa känner jag också glädje och hopp.
Samir Abu Eid.

Samir Abu Eid

Korrespondent

De första dagarna i Hatay-provinsen vid den turkisk-syriska gränsen kändes mitt hjärta tungt.

När jag kom hit, för att rapportera om krisen i Idlib, slog det mig att första gången jag var här var för nio år sedan, 2011. Kriget i Syrien hade precis brutit ut och jag var här för att rapportera om de första flyktingarna som hade flytt över gränsen till Turkiet.

Jag minns särskilt en ung man och hans lilla dotter. Undrar hur det har gått för dem, tänkte jag?

Eftersom det var så länge sedan hade jag glömt hans namn. Men efter en snabb sökning i SVT:s arkiv hittade jag namnet. Jag kollade i telefonen, och fann hans nummer! Men när jag ringde fick jag höra att numret saknade abonnent. Jag försökte också via andra vägar, men lyckades inte finna familjen.

Dagen efter besökte jag ett syriskt flyktingläger ett stenkast från gräsen. Hela dagarna ser människorna sitt hemland, men på grund av kriget kan de inte återvända.

Ungefär 30 familjer bor i lägret, och alla familjer bär på tragiska historier.

En medelålders man berättar att han flydde för att hans fru är svårt sjuk i cancer och behöver vård. De fem barnen tvingades man att lämna kvar hos släktingar i Syrien.

En man i 30-årsåldern berättar att hans ettårige son dog för tio dagar sedan. Han var allvarligt sjuk sedan födseln och hade fått mycket vård men han överlevde inte sjukdomen.

Men även i de mörkaste stunder finns ljusglimtar.

”Hjärtat känns lättare”

Nyligen cirkulerade en video på sociala medier där en pappa i Idlib leker med sin treåriga dotter medan stridsflyg mullrar i närheten. Är det ett plan eller en bomb, frågar pappan? En bomb, säger dottern och när den exploderar skrattar hon högt.

Att få dottern att skratta istället för att bli vettskrämd var ett sätt att försöka skydda henne från att bli traumatiserad.

I går fick jag höra att familjen sedan drygt en vecka befinner sig i Turkiet. Jag lyckas få tag på pappan och vi bestämde att vi ska ses.

Tillskillnad från de andra syriska flyktingarna så möts jag av stora leenden. Pappa Abdullah Mohammed och dottern Salwa skojar och skrattar.

Först tänker jag att de är glada över att de nyligen tagit sig ut ur Syrien och nu befinner sig i säkerhet i Turkiet. Men det visar sig snabbt att både pappa och dotter verkar ha ett väldigt positivt sinnelag.

– Om man ändå ska dö är det bättre att göra det med ett leende på läpparna, säger Abdullah Mohammed och fortsätter.

– I Syrien gjorde jag allt för att avskärma henne från kriget. Jag ville att hon skulle få en så normal uppväxt som möjligt.

Men är det verkligen bra att lära en treåring att skratta när bomber exploderar? Vad är rätt och vad är fel?, funderar jag.

– Det går inte att förställa sig hur det är att leva under ständigt bombardemang. Bara den som själv upplevt det vet, säger Abdullah Mohammed.

Medan vi pratar är det full fart på Salwa. Hon ritar, dansar och springer runt och leker.  Jag ler och tänker att hon är som vilken treåring som helst.

När jag i dag lämnar gränsen känns mitt hjärta lite lättare.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Kriget i Syrien

Mer i ämnet