Krönika: ”Jag gav upp efter fem timmar”

Publicerad

KRÖNIKA · Det skulle ta tio timmar. Jag gav upp efter fem.
Migranterna från Latinamerika som väljer att smugglas olagligt över gränsen blir ofta avsläppta många mil från närmaste stad. Där lämnas de åt sina egna öden i en kamp på liv och död. Jag ville förstå varför omkring 300 migranter dör årligen längs den amerikanska gränsen.

Fouad Youcefi

Reporter

Jag försökte förbereda mig noggrant – utan att överdriva. Ljusa kläder mot den starka solen, en keps lånad av fotografen, och så vatten och mat. När fotograf Andreas Zernell släppte av mig vid gränsen mellan USA och Mexiko kände jag mig redo. Kanske mer redo än många av migranterna som gått samma väg som jag.

Omkring fem mil väster om gränsstaden El Paso, Texas finns ingen mur vid gränsen. Istället finns en barriär tänkt att hindra bilar – men enkel att klättra över. Här börjar jag gå sent på eftermiddagen, först längs med barriären för att hitta en hög punkt att få lite utsikt ifrån.

Gränspolisens varning

Det dröjer inte länge innan en gränspolis intresserar sig för mig. Jag ser sandmolnet efter hans bil på långt håll, och jag hinner börja oroa mig för hur jag ska reagera. Hade jag varit migrant hade det bara funnits två alternativ nu, gömma mig eller gripas. Mexikaner får mycket sällan asyl i USA nuförtiden, så många av dem flyr så snart de ser en gränspolis. Människor från El Salvador eller Honduras har större chans att få stanna, och låter sig också oftare gripas av gränspolisen.

Polismannen undrar vad jag håller på med. Jag berättar att jag är journalist från Sverige och att jag inte söker asyl. Han låter mig gå, men med två varningar. ”Underskatta inte solen”, säger han. Och så varnar han mig för något längre fram på vägen.

”Där framme kommer du se ett hus på mexikanska sidan. Se till att de inte ser dig. Det är smugglare som bor där och du kommer nog se dem stå med vapen utanför. Mig rör de inte, men jag vet inte hur de reagerar om du står stilla där för länge.”

Trumps mur

Polismannen låter mig fortsätta, och meddelar sina kollegor att jag går längs med gränsen, så ingen annan gränspolis ska ta upp jakten på mig.

Att nå en höjd tar längre tid än jag tror, och nu börjar solen kännas. Jag filmar smugglarhuset med min telefon men rör mig snabbt vidare. Inga synliga vapen. Det tar mig två timmar och halva vattenflaskan att hitta en höjd. Jag ser mig omkring i New Mexikos karga landskap, men ser inte tillstymmelse till civilisation. Barriären har förbytts till Donald Trumps mur.

Det är en ovanligt mild dag i dag. Termometern jag inhandlat för att hålla koll visar 36 grader. Det är inte ovanligt att temperaturerna här kommer upp i långt över 40 grader. För några dagar sedan hittade polis i Texas en mamma, ett litet barn och två spädbarn döda i hettan.

En timme senare känns solen mycket jobbigare. Läpparna är uttorkade och frasar mot varandra. Jag har huvudvärk. Termometern visar plötsligt 41 grader när jag viker av från muren och går in på en grusväg som borde leda till en asfalterad väg. Då och då spelar jag in videor med min telefon. Jag hör att jag är alltmer andfådd trots att jag inte går i någon särskilt snabb takt.

Gravsten längs med vägen

På grusvägen jag går brukar dagligen omkring 200 migranter gå, berättade polismannen. Jag ser få spår av dem, bara någon enstaka vattenflaska, tom förstås. När jag äntligen hittar lite skugga intill en buske har jag sprängande huvudvärk. Vattnet börjar ta slut. Jag inser att kepsen jag lånat är mörk och drar till sig värme. Jag knyter en ljus t-shirt på huvudet istället. När jag talar in i mobilkameran är min röst hes och väsande.

När jag till slut för första gången når en asfalterad väg har jag varit ute i långt över fyra timmar. El Paso är fortfarande många mil bort. En stund senare ser jag en gravsten längs med bilvägen. Jag ringer fotograf Andreas som alltid befunnit sig i närheten, och säger att jag ger upp.

Oavsett om man tycker att migranter från Honduras och El Salvador ska få stanna i USA eller deporteras tillbaka till sina hemländer så är resan och riskerna många av dem tar mycket stora. De drunknar i Rio grande, dör i trafikolyckor och kollapsar inne på Gränspolisens förvar. Men de allra flesta som får sätta livet till gör det på grund av hettan.

Jag sätter mig i bilen med air condition och åker till vårt bokade hotell.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.