I sin inbjudan till dagens toppmöte skriver Donald Tusk att han vill skapa en ny beslutsmetod inom EU. Han vill ha fler och intimare möten där regeringscheferna ”tar saken i våra egna händer” istället för att låta ”medarbetarna gå vilse”. Han pekar ut migration och euron som områden där det krävs nya beslutsformer.
Jagas av Macron
Donald Tusk är jagad av den till synes hyperaktive franske presidenten Emmanuel Macron, som har en stor ”reform-agenda” för EU. Och när Macron talar låter det i många öron som ljuv musik, men där finns samtidigt kontroverserna.
Vem betalar?
När Macron vill ha skydd mot låglönedumpning från östeuropéer, ser regeringarna i östra Europa den fria rörligheten hotad för deras företag och medborgare. När Macron talar om mer ”politisk styrning” av euron, euro-budget och skatter, då frågar tyskar och andra vem som ska betala. När Macron vill beskatta Amazon, Facebook och Google hårdare så ser andra risker för nationellt självbestämmande om hur våra skatter bestäms.
Flyktingfrågan splittrar
Regeringarna i Ungern och Polen har en nationalistisk linje att ”EU inte ska lägga sig i” deras flyktingpolitik. Varje land har rätt att besluta vilka asylsökande som får komma in i landet och det ska inte EU-kvoter ändra på.
Här har Ungerns och Polens ledare drivit en hård retorik och politik, som spelat på djupa nationalistiska känslor, och det är svårt att se vad fler toppmöten ska kunna erbjuda för kompromisser. Hoten från politiker i Sverige och Tyskland att dra in EU-bidrag till Polen och Ungern driver på ilskan mot Bryssel och EU.
Ny dynamik?
Tusks förslag bekräftar ytterligare att regeringscheferna är viktigaste beslutsinstansen inom EU. Inte EU-kommissionen eller EU-parlamentet. Men med fler toppmöten blir det upp till bevis för regeringscheferna, eftersom konfliktfrågorna diskuterats sen länge av experter, diplomater, ministrar och av regeringscheferna själva. Om Tusk kan skapa en ny dynamik med fler och tätare toppmöten återstår att se.
Regeringschefer som gör upp vid slutna toppmöten kan också vara en demokratisk svaghet. Vägen via kommission och parlament är krångligare och tar mer tid, men innebär också insyn och mer debatt.