Frågan om hur massakern på armenierna ska beskrivas är ett led i en lång kamp: Hur ska historien tolkas? Ska massakern kallas folkmord eller inte?

Senast har påven Franciskus I uppmanat världssamfundet att erkänna massakern som ett folkmord. Det första av 1900-talets folkmord, som påven sade. Det officiella Turkiet rasade mot honom och tog hem sin ambassadör från Vatikanstaten.

Under första världskriget stod det dåvarande Osmanska riket – varav delar 1923 blev dagens Turkiet – på tyskarnas sida. I landet bodde det 2,1 miljoner armenier, många vid gränsen mot Ryssland. Andra siffror har också cirkulerat, ned till 1,3 miljoner.

Många skrev om folkmordet

Dåtida utländska diplomater och tidningar skrev åtskilligt om massakern. Bara New York Times publicerade 1915 inte mindre än 145 artiklar. På den antityska sidan (Frankrike, Ryssland, Storbritannien och USA) beskrevs den oftast som ett försök att utrota ett helt folk.

Bland annat den svenske ambassadören Cossva Anckarsvärd rapporterade till Stockholm att avsikten tycktes vara att utplåna ”den armeniska nationen”.

Till saken hör att de turkiska mördarna var muslimer medan armenierna var kristna. Också kurder deltog på turkarnas sida och en del kunde flytta in i de ”försvunna” armeniernas hus.

Efter kriget dömdes 1919-20 en del ansvariga i Turkiet för dödandet. Några fick dödsdomar. Men dessa domar bortser man i regel ifrån i Turkiet idag.

Orsak: Man ville förtiga anklagelser mot nationalistiska ”ungturkar” – alltså mot dem som lade grunden till dagens Turkiet och som officiellt ses som nationalhjältar.

Inspirerades tyskarna?

På den tyska sidan teg man om sin allierades framfart. I modern tid har man dock grävt fram tyska ögonvittnesskildringar som bekräftar vad den antityska sidan sade.

En del historiker menar att tyska officerare i turkisk tjänst av mordorgien inspirerades till det senare folkmordet på judarna. Den senare Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss var stationerad i Turkiet.

Ibland sägs det till och med att tyskarna skulle ha varit pådrivande i den armeniska massakern.

Hitler använde massakern som ett exempel på att massmord kunde tigas ihjäl. Han ska 1939 ha sagt: ”Vem talar nu om armenierna?” Underförstått: Han väntade sig tydligen att folkmordet på judarna också skulle glömmas av historien.

Sopades under mattan

I bland annat USA hotade man först med att ställa de ansvariga till svars. Sen sopades allt under mattan. Det blev det glömda folkmordet.

Försöken att bagatellisera samtidens rapporter om utrotningen påminner mycket om hur USA och Storbritannien bagatelliserade de första rapporterna om Hitlers folkmord på judarna.

Den dåvarande turkiska ledningen beskyllde armenierna för samarbete med fienden Ryssland. Sådant förekom verkligen.

Oerhörda siffror

Men det står inte i proportion till katastrofen 1915: Enligt en bedömning ska det av de 2,1 miljoner armenierna före kriget bara ha funnits 400 000 kvar när freden kom. Det betyder 1,7 miljoner döda. Andra talar om 1,5 miljoner.

De oerhörda siffrorna varierar alltså, men alla är lika förskräckande. Turkiet medger att en del armenier dödades – men kanske ”bara” 500.000! Osmanska rikets inrikesministerium ska dock efter första världskriget ha talat om 800.000 döda.

Flera förföljelser hade ägt rum tidigare. En massaker 1895-96 ska ha kostat kanske hundratusen människor livet. Dåtidens stormakter följde utvecklingen men ingrep inte. De var rädda för att förändra maktbalansen i regionen.

Armenierna var väbeställda: De drev ofta handel, hantverk och industri. Det fanns en stor portion avundsjuka riktad mot dem.

Dog under dödsmarscher

Massakern anses ha inletts den 24 april 1915 när hundratals ledande armenier i Istanbul (dåvarande Konstantinopel) fängslades. På detta följde folkmordet. En del armenier dödades på platsen där de anträffades, andra tvingades ut på långa marscher och dog eller dödades på vägen.

Inget var förberett för att ta emot armenierna på de platser dit de fördrevs. De fick marschera i dödskolonner mot sin undergång.

Den turkiske inrikesministern Talaat Bey sa enligt New York Times att det i framtiden bara skulle finnas plats för turkar i Turkiet. Talaat dömdes till döden i sin frånvaro och mördades senare av en armenisk nationalist i Berlin.

En tysk domstol frikände Talaats mördare med hänvisning till att Talaat var ansvarig för morden på armenierns familj.

Straffbart i Turkiet

Det har varit straffbart i Turkiet att tala om detta som folkmord. Nobelpristagaren Orhan Pamuk åtalades när han nämnde behandlingen av armenierna (och kurderna).

Den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink åtalades också för sin rapportering om folkmordet och mördades senare utanför sin redaktion 2007 av en turkisk nationalist.

Det nu självständiga Armenien glömmer inte massakern. Inte heller de många armenier som lever utanför Armeniens gränser.

Men Turkiet hävdar att det som hände inte var planlagt utan en följd av ett inbördeskrig, alltså inte ett folkmord. Men på sistone har man i alla fall uttalat sin medkänsla med de drabbades efterlevande.

Förnekar Turkiets skuld

Den turkiska versionen har i regel inte vunnit tilltro i historieböcker utanför Turkiet. Också i turkiska arkiv har man på sistone funnit bevis på att ett folkmord verkligen planerades.

Precis som när det gäller Förintelsen finns det dock en yvig flora av websajter som förnekar Turkiets skuld. En tes är att armenierna ”provocerade” massakern. Att de skulle ha utgjort ett ”dödligt hot mot turkarna” har dock varit svårt att bevisa.

En sammanställning av förfärande bilder från folkmordet finns här, en annan länk finns här.

Bush stoppade fördömande

I USA finns en stark armenisk lobby som redan 2007 fick igenom en resolution om att fördöma folkmordet i ett utskott i Representanthuset, vilket därefter skulle rösta om det.

Men president George W. Bush lyckades stoppa den senare omröstningen. Han hänvisade till USA:s säkerhetsintressen. Turkiet var viktigt för hans Irak-krig. Och president Obama vägrar på nytt i år att tala om folkmord efter rekommendationer från utrikesdepartementet.

Flygplanstillverkare försökte stoppa

En 20-tal stater (som Frankrike, Kanada och Ryssland) har klassificerat massakern som folkmord (dock ej till exempel Israel och Storbritannien).

Tyskland har tidigare talat om folkmord men i årets minnesstund i parlamentet skulle ordet först tas bort av hänsyn till Nato-partnern Turkiet. Efter en rad diskussioner ska det dock ändå användas av parlamentet och av presidenten, även om regeringen med utrikesdepartementet i spetsen ursprungligen var mot det.

Till sist blev trycket från tyska parlamentsledamöter så starkt, att regeringen också åtminstone satte massakern i samband med folkmord. Också det österrikiska parlamentet beslutade häromdagen att kalla den för folkmord.

Representanthusets utrikesutskott i USA kallade det 2010 för folkmord. Flygplanstillverkarna Boeing och Lockheed – med stora affärsintressen i Turkiet – försökte stoppa förslaget.

Folkmord, sa Sveriges riksdag

Den svenska riksdagen beslöt också 2010 med knapp majoritet att kalla det inträffade för ett folkmord.

EU-parlamentet har kallat det folkmord, likaså FN:s utskott till försvar för minoritetsfolk. EU har sagt att man inte kräver att Turkiet ska erkänna folkmordet vid ett eventuellt medlemskap.

Efter hundra år är massakern alltså fortfarande en oerhört infekterad fråga.