I provinsen Idlib i nordvästra Syrien samlas militära styrkor på såväl regeringens som rebellernas sida om frontlinjen. Det inför en förmodat stundande offensiv från den syriska regimen, mot den sista stora fläck på Syriens karta ännu kontrollerad av rebeller.
FN har varnat för ett möjligt ”blodbad” vid en fullskalig offensiv mot Idlib, där över tre miljoner människor varav många flyktingar i dag bor. President Bashar al-Assad har å sin sida svurit återerövra hela Syrien och försvarar sin rätt att med stöd av Iran och Ryssland bekämpa vad man anser vara terrorister.
FN: Nöd utan dess like
FN:s samordningsorgan OCHA varnar att det humanitära läget i nordvästra Syrien förvärrats drastiskt under de senaste veckorna, med ”intensiva” flygbombningar och granatbeskjutningar. I ett tal till FN:s säkerhetsråd ger OCHA:s insatschef John Ging en skrämmande varning.
– Ett värstascenario i Idlib kommer att överväldiga kapaciteten och har potentialen att orsaka ett humanitärt nödläge av en omfattning hittills inte skådad under krisen, säger han.
Ingen väg ut
Att en offensiv mot Idlib förväntas bli särskilt blodig beror å ena sidan på att rebellerna där överlag är ovanligt hårdföra islamister. De anses vara mer villiga att strida till sista blodsdroppen än mindre fanatiska rebellkolleger som lagt ned sina vapen efter förhandling.
Den andra anledningen är att det i Idlib finns stora antal internflyktingar som flytt eller evakuerats dit från andra rebellkontrollerade områden, när dessa återerövrats av regimen.
– De vet att många andra som grips helt enkelt avrättas i fångenskap eller försvinner permanent. I andra delar av landet har man kunnat fly till Idlib men den här gången börjar flyktvägarna ta slut, säger Aron Lund, Mellanösternkännare knuten till Utrikespolitiska institutet (UI).
Önsketänkande
Det allvarliga läget har fått människorättsgrupper och andra att vädja till USA och EU att hejda en offensiv eller att pressa al-Assads allierade att göra det.
Men EU och USA har mycket lite inflytande över regimens agerande, och det är tveksamt om ens al-Assads närmaste försvarare har det.
– Man ska nog inte överskatta ryska eller för den delen iranska politikers förmåga att bedriva något internt politiskt finlir i den typen av regim, säger UI:s Aron Lund.
– Det även om de naturligtvis kan påverka Assads beslutskalkyler i mer allmän mening, genom att ge eller vägra ge stöd till vissa offensiver.