Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mig själv: ”Om jag bara fick lite mer tid, då skulle jag lära känna de här människorna bättre, jag skulle förstå bättre, jag skulle hinna ifrågasätta bättre”. Men jag har aldrig fått lite mer tid och tiden jag får räcker aldrig till.

Senaste resan som tog mig till norra Syrien var en sån resa – tiden räckte inte till, men var ändå tillräcklig för att ge mig, ge oss, en inblick i vad som sker i den delen av Syrien.

Det hade skett en gasattack mot ett bostadskvarter i Damaskus. Dödssiffran låg på 600 och steg för varje minut. Många frågor diskuterades: Vem låg bakom? Varför? Och vad händer nu?

Läsa på. Och läsa på lite till!

Till Damaskus kunde vi inte åka, det krävs visum, men vi kan ta oss in i norra Syrien via Irak eller Turkiet. Där styr den kurdiska beväpnade gruppen YPG och efter att ha pratat med rätt personer så har de gått med på att släppa in oss.

Snabbt kolla flyg, packa, läsa på, kolla boende, läsa på, för att samtidigt bli medveten om hur komplicerat allt är… Så, läsa på lite till! Ordna en fixare/tolk som kan ta hand om oss på plats, prata med SVT:s säkerhetsavdelning och framför allt se till att det land du åker till låter dig korsa deras gräns för att komma till Syrien. Med andra ord släpper ut dig ur landet.

”Vi släpps inte ut”

Så sitter vi på flyget mot Irak. Det är dit den största flyktingströmmen från Syrien har kommit under de senaste månaderna. På plats får vi veta att vi eventuellt släpps ut och efter en hel del tedrickande och möten så får vi ett ja, men inga papper. Vi vet vad det betyder och exakt så blir det när vi när vi nästa dag står vid den gränsen och vill korsa den – vi släpps inte ut. Nu gäller det att hålla sig lugn, lättare sagt än gjort när det enda man vill är att ta fram kameran, ställa frågor och börja förstå vad som sker i regionen.

Men efter lite mer tedrickande släpps vi ut och är på väg igen. Vi korsar Tigrisfloden för att ta oss till Syrien och på andra sidan ser vi hur syriska flyktingar väntar på att åka tillbaka med den kurd-irakiska båten. Men inte i dag. I dag är gränsen till Kurdiska Irak stängd. Så det blir lite mer tedrickande med kurd-syriska YPG som möter oss på Syriska sidan.

Tedrickande både stjäl och spar tid

Det som sker under te-tiden kan öppna många dörrar, men det känns ibland som en förbannelse för tiden går och jag vill bara ut på fältet, träffa människor och höra deras historia. Det kräver deras förtroende och då behöver jag tid.

Under många av mina resor har jag dock lyckats spara tid tack vare min bakgrund och så var det även i Syrien. Norra Syrien domineras av kurder och styrs i dag även av den kurdiska partiet PYD och deras väpnade grupp YPG. Att jag själv är kurd, fast från Iran, gör mig inte till en främling längre.

Får ofta avbryta intervjuer

Att befinna sig på platser där det är oroligt skapar alltid tidsbekymmer. Räkna aldrig med att kunna stanna på ett och samma ställe eller med samma människor.

Nu i Syrien fick vi avbryta flera planerade intervjuer i förtid då det gick rykten om att det skulle ske en attack. En viktig regel, stanna aldrig mer än nödvändigt. Det tar oftast emot eftersom man ber intervjupersonen att öppna upp sig och berätta om deras känslor kring händelser – och så måste man gå!

Det gör ont i mig, men jag brukar säga att jag lovar att ta med mig deras berättelse så de där hemma får höra den. Får jag ett leende tillbaka så dämpar det min skuldkänsla. Men hur jag än gör så räcker tiden aldrig till.