Vem bestämmer agendan?

Arrangörslandets ledare, premiärminister Shinzo Abe i detta fall eftersom mötet hålls i Japan fall, arbetar fram frågor som de vill prioritera. I år handlar det förstås om alla bubblande handelskonflikter i allmänhet, och handelskriget mellan Kina och USA i synnerhet.

På agendan finns också frågor om den digitala ekonomin, bland annat ska man jobba fram något man kallar ”The Osaka statement”, en slags e-handelsuppgörelse om hur länder ska handla digitalt med varandra i framtiden. Klimatfrågan ska också diskuteras, som vanligt de senaste åren på G20 möten, men USA har redan på förhand aviserat att man vägrar anta skarpa skrivningar i ämnet.

En annan fråga flera länder vill ta upp är de pågående protesterna i Hongkong. Detta vägrar dock Kina att acceptera med hänvisning till att det vore en inblandning i Kinas interna angelägenheter.

Betyder då G20-ledarnas överenskommelser något?

Nja, inte som när EU:s ledare möts i Europeiska rådet, där man ju pekar ut den politiska riktning i frågor som senare kan utmynna i nationella lagar för EU:s medlemsländer. På G-20 rör det sig mer om diskussioner och informella överenskommelser.

Varför håller man G20 mötet då?

Det kan i och för sig slutas en rad viktiga överenskommelser som kan leda till att framtida samarbeten och handelsavtal ingås eller flyter bättre. Men de allra viktigaste mötena sker kanske i korridorerna, det vill säga utanför den ordinarie agendan.

På lördag ska till exempel Kinas ledare Xi Jinping möta den amerikanska presidenten Donald Trump för att söka lösningar på det pågående handelskriget. Det mötet, som det spekulerats om i veckor, anses kanske bli G-20-träffens allra viktigaste händelse.