Det var många högtravande ord i talarstolen när världens alla ledare samlades i Glasgow för att lova nya åtgärder mot klimatförändringarna och göra klart Parisavtalet. Som vanligt.
Biden ville att ”det här blir tillfället när vi svarar på historiens rop”, Boris Johnson skrämdes med att ”domedagsklockan är en minut i tolv”. Och i salen ekade ”en sista chans”, ett ”avgörande ögonblick” att ”fånga tillfället”. Löften om netto noll och ren energi.
Samtidigt pekar kurvorna för utsläppen, koldioxidhalten, och produktionen av kol och olja uppåt. Och klimattoppmötena börjar likna en klassåterträff för många delegater. Förhandlingarna har hållit på i snart 30 år utan att det givit någon synlig påverkan på utsläppen.
FN, själva sinnebilden för en trögrörlig koloss, har på grund av COP-mötena tvingats till att bli aktivist för klimatet och är nu den hetaste blåslampan för ökat tempo. Generalsekreterarna låter nästan som Greta Thunberg – nu António ”Code red” Guterres, och Ki-Moon före honom.
Omöjliga mål
Meningen med att måla upp just det här klimatmötet som en sista chans är så klart att sätta press på förhandlingarna och förmå länderna att leverera mer. Något sätt att tvinga eller straffa länder finns ju nämligen inte. Men det leder ju också till ett garanterat misslyckande – man sätter upp en målbild som inte går att nå.
När det gäller två av mötets målsättningar, de som handlar om ambitioner (det vill säga utsläppsminskningar) respektive klimatbistånd, är det inget man ens förhandlar om. Det är frivilliga åtaganden som länderna i princip redan redovisat. Med underkänt betyg.
Den tredje delen, där man faktiskt förhandlar och där framgång kan mätas, gäller att skriva klart Parisavtalets regelbok. Men det är snåriga förhandlingar där sannolikheten är stor för att allt inte går att lösa den här gången heller.
Storbritannien har dessutom satt upp fler mål för mötet, som stopp för kolkraft och fossilbilar. Och ju fler mål, desto fler som kan misslyckas...
Inget längdhopp i Glasgow
Men man måste kanske sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna, och i Glasgow blir kanske en av framgångarna just att upprepa löftet att stoppa avskogningen till 2030, den här gången förstärkt med pengar och ännu fler länder bakom. Det var ett av Storbritanniens mål för mötet.
Det är visserligen också en seger i sig att lyckas samla alla länder bakom ett gemensamt mål att avsluta den fossila eran. Men mötet kommer inte att ensamt lösa klimatkrisen. Rimligare, men tråkigare, är att se COP26 som ytterligare ett steg på en lång vandring och inte det längdhopp som många vill se.
Men det ljumma budskapet vill ingen världsledare framföra från talarstolen på COP26. Det krävs säljande one-liners för politiker som nu måste visa det klimatledarskap som väljarna kräver.
Insikten visar sig hos världsledarna
Trots allt börjar insikten nu visa sig hos världsledarna att omställningen går alldeles för sakta och att man inte kan upprepa samma varningar hur många gånger som helst.
Storbritanniens ledare och klimatmötets ordförande Boris Johnson konstaterade besviket efter G20-mötet i helgen att ”ord och löften börjar, ärligt talat, att låta ihåliga.”
Hur många sista chanser kan klimatet få?