-Anfallet mot Tripoli har letts av rebellerna från Nafusabergen och Misrata och inte från Benghazi och det finns inga garantier att de kommer att acceptera ledningen i Benghazi, så vi kommer nu in i en mycket farlig fas, säger George Joffe, Nordafrikaexpert vid Cambridge-universitetet, till Reuters.

Ett annat tecken på splittring inom rebellernas övergångsråd (NTC) kom för en knapp månad när dess befälhavare Abdel Fattah Younes mördades av sina egna, varpå rådets kabinett fick sparken.

Många grupper

Bland rebellerna finns tidigare företrädare för regimen, representanter för den berbiska folkgruppen, islamister och andra regimkritiker. NTC har en plan för att undvika ett maktvakuum i Libyen, men iakttagare ifrågasätter dess vilja och förmåga att leda landets återuppbyggnad.

Erfarenheterna från exempelvis Irak 2003, när Saddam Hussein störtades, vittnar om hur viktig den första tiden är för att säkra lag och ordning. Irak störtades ner i en avgrundsdjup våldsspiral efter den plundring och de hämndaktioner som snabbt tog överhanden efter regimens fall.

John Drake, konsult på brittiska säkerhetsfirman AKE, anser att läget hade varit mycket annorlunda om rebellerna snabbt hade intagit Tripoli.

Risk för hämndaktioner

-Nu, efter sex månaders strider, är fiendskapen mellan de båda sidorna rimligen mycket starkare, så det finns en risk för våldsamma hämndaktioner mot dem som anses ha stött regimen under den tiden.

Det finns demokratiska krafter att hoppas på, understryker bedömare, och utan Gaddafi spirar nu ett hopp. Men i ett land som varit så pass stängt i årtionden och styrts av en så pass egensinnig diktator har dessa demokrater ingen avundsvärd uppgift.

Ola Westerberg/TT