Benny Eriksson: Om livet i kapsel

Publicerad

Nu har killarna i Mars 500 varit på väg mot låtsasplaneten i fyra månader. Hittills har allt gått bra så vitt vi vet men det är egentligen först nu som de riktiga prövningarna börjar.

Den första spänningen har släppt och börjar så sakta ersättas av monotoni. Kommunikationen fördröjs redan med flera minuter i takt med att avståndet till jorden växer, så alla normala samtal med kontrollcentralen en trappa upp upphör successivt.

En slående sak med experimentet är att killarna ombord är just killar – allihop.

Det känns ju lite gammalmodigt, men om man tittar bakåt så har rymden – åtminstone tills ganska nyligen – varit männens värld.

Men det började ganska bra
Den 16 juni 1963 skickade Sovjetunionen upp den kvinnliga kosmonauten, Valentina Teresjkova, i omloppsbana runt jorden.
Färden varade i 70 timmar och 41 minuter, och genomfördes två år efter det att Jurij Gagarin hade blivit den första människan att flyga ut i rymden.

Uppdraget var ännu en propagandaseger i rymdkapplöpningen med USA, som skulle få vänta ytterligare 20 år på sin första kvinnliga astronaut.

Teresjkova (som förresten visslar i slutet av Vetenskapens Värld varje vecka) har sagt att hon ville göra en ny rymdfärd så snart som möjligt, men att hon förbjöds att göra ett nytt försök. PR-syftet var uppnått, och nu behövdes hon inte längre.

Sovjet/Ryssland skickade visserligen upp ytterligare två kvinnor i rymden på 80- och 90-talen, men idag har det ryska rymdprogrammet rykte om sig att vara notoriskt kvinnofientligt.

För närvarande finns det en enda kvinnlig kosmonaut i träning (och ett 40-tal män), samtidigt som USA har haft mer än 50 kvinnor i rymden sedan 1983. Inte så konstigt att det inte finns några kvinnor i Mars 500-försöket, alltså.

Ingen säger det rakt ut, men så fort kameran stängs av så bekräftar nästan alla vi intervjuar i Moskva att IBMB, det ryska institutet för biomedicinska problem, uttryckligen har sagt nej till en blandad besättning.

Christer Fuglesang, numera högste ansvarig chef för de två ESA-deltagarna i experimentet, påstår visserligen att det är en ren tillfällighet att de fyra kandidater som valdes ut av hans rymdorganisation alla var män, men medger samtidigt att det finns en ”kulturskillnad mellan USA/Europa och Ryssland” när det gäller synen på kvinnor i rymden.

Gro Mjeldheim Sandal är psykologiprofessor vid universitetet i Bergen, och en av forskarna bakom Mars 500. Hon har arbetat med rymdfärder och gruppdynamik sedan början av 90-talet, och tror att den ryska projektledningen vill undvika konflikter som har uppstått både i rymden och i tidigare isolationsförsök på marken.

– Problemen som har uppstått har varit knutna till att de manliga besättningsmedlemmarna har haft svårt att förhålla sig till de kvinnliga”, säger hon.

– Jag tror att man från den ryska projektledningen är rädd för att det ska uppstå problem med svartsjuka och sexuella spänningar ombord.

Sånt får man stå ut med i rymden
Det mest kända exemplet inträffade under ett 110 dagar långt internationellt isolationsförsök som genomfördes år 2000. Kanadensiskan Judith Lapierre deltog som enda kvinna och blev vid ett tillfälle kysst av den ryske befälhavaren mot sin vilja. Händelsen blev upprinnelsen till ett storbråk ombord, med slagsmål och blodvite.

När Lapierre senare protesterade mot behandlingen fick hon från rysk sida höra att ”sånt får man stå ut med i rymden”. Hon vann så småningom en fleråring process om sexuellt ofredande – men hennes astronautkarriär var över för alltid .

– Det var helt orimligt att lägga skulden på den kvinnliga deltagaren, säger Gro Mjeldheim Sandal.

– Och det finns absolut ingen forskning som visar att kvinnor skulle klara en rymdresa sämre än män, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Enligt henne skulle en besättning med både kvinnor och män fungera bäst under till exempel en resa till Mars.

En rent manlig besättning ombord på Mars 500 betyder dessutom att den forskning som görs enbart visar hur män reagerar på en lång isolering, och att experimenten måste göras om för att resultaten även ska gälla för kvinnor – om man tänker sig en blandad besättning den dag resan ska göras på riktigt. Och det gör man, i alla fall enligt Christer Fuglesang.

– Det är i all fal min uppfattning att det kommer att finas minst en kvinna ombord på den första Mars-farkosten, säger han.

Inte bättre på ESA
För närvarande ligger den europeiska rymdorganisationen lika illa till som den ryska när det gäller kvinnliga astronauter. bara en i träning – men å andra sidan har man också betydligt färre manliga, bara tretton stycken.

USA har gått en annan väg än Europa och Ryssland, men där började det desto sämre.

Den privata Lovelace-stiftelsen som hjälpte NASA att gallra ut astronauter i början av 60-talet, lät visserligen ett antal kvinnor gå igenom samma fysiska tester som de män som senare kom att göra de legendariska första rymdfärderna.

Tanken var att kvinnor som ofta är mindre och lättare, skulle passa bättre i en rymdkapsel, där just jakten på vikt och utrymme är avgörande. De allra flesta – 13 stycken – klarade proven med glans, men tilläts aldrig att gå vidare med träningen.

NASA tyckte inte att kvinnliga astronauter var någon bra idé. Den amerikanska rymdflygstyrelsen hade sin egen definition av ”det rätta virket” – alla kandidater skulle vara testpiloter med ingenjörsutbildning. Punkt slut.

Man lät till och med de blivande nationalhjältarna John Glenn och Scott Carpenter vittna om det olämpliga i att skicka upp kvinnor i rymden för att slippa ändra kraven. Inga protester, vare sig till president Kennedy eller senare till Lyndon B Johnson, hjälpte.

Det dröjde ända tills 1978 innan den första kvinnan, Sally Ride, togs in i astronautprogrammet. Hon gjorde sin första flygning 1983 – två decennier efter Teresjkova.

USA har idag ett 20-tal aktiva kvinnliga astronauter (av sammanlagt drygt 120), där flera har varit befälhavare ombord på rymdfärjorna.

När Eileen Collins valdes ut att leda den första resan tillbaka den internationella rymdstationen, ISS, efter olyckan med rymdfärjan Columbia, fanns åtta av de elva kvinnor från Lovelace- programmet som fortfarande var i livet, på plats i Florida för att följa uppskjutningen, inbjudna av Collins.

En litet – och väldigt sent – erkännande, kan man tycka.

Benny Eriksson

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Mars 500

Mer i ämnet