Månen har en ytterst tunn atmosfär. Den är tunnare än det bästa vakuum man kan åstadkomma på jorden men ändå singlar det runt en och annan helium-, kväve- och natriumatom i atmosfären.
Kometliknande svans
När solen lyser på månen bildar den tunna atmosfären en kometliknande svans som alltid pekar bort från solen. Svansen passerar jorden varje gång månen ligger mitt emellan solen och jorden, alltså när det är nymåne.
Månstrålen är för tunn för att direkt kunna fångas in på jorden men den går att se när den har åkt förbi jorden. Då framträder ett lysande moln av natriumatomer som kan observeras med speciella kameror. Fläcken är ungefär fem gånger större än fullmånen.
Ett lysande moln av natrium
En grupp fysiker vid Boston University har under 13 års tid observerat hur det här natriummolnet varierar i ljusstyrka. De upptäckte att natriummolnet ökade i ljusstyrka i samband med att månen och jorden åkte genom en meteorsvärm.
– Vårt huvudresultat är att ljusstyrkan av natriumet som vi kan uppmäta i fläcken korrelerar med antalet meteoriter som slår ner på månen, säger Jeffrey Baumgardner som är rymdfysiker och huvudförfattare i artikeln som har publicerats i Journal of geophysical research: planets.
Solvinden och meteoriter
Atmosfären på månen är hela tiden på drift bort – men den fylls också på. Solvinden för med sig laddade partiklar som krockar med månens yta och som då rör upp bland annat natriumatomer i atmosfären.
När meteoriter slår ner på månen så förses också atmosfären med nytt material som sen följer med månens kometliknande svans ut i rymden.
Vad kan vi då ha för nytta av den här upptäckten?
– Månens atmosfär kommer snart att förändras av avgaser från raketer som landar på månen och från de månbaser många vill bygga där. Så en nytta är att våra observationer av natriumfläcken kommer att bli ett dokument över månens atmosfär innan den blev kontaminerad, säger Jeffrey Baumgardner.
Nymånen inträffar lördagen den 13 mars kl: 11:23.