Det var med stor sannolikhet skrämmande upplevelser för människorna. En ovanlig köld, ett kaotiskt klimat och norrsken över stora delar av jordklotet.

Människorna för 42 000 år sedan, både homo sapiens och neandertalare, kunde inte veta att jordens magnetfält hade försvagats så att farlig strålning från solen och universum trängde långt ner mot ytan. Och detta berodde på att polerna skiftat läge: Nord blev syd och omvänt. Det tog tusen år innan polerna hade återgått till det gamla läget och magnetfältet åter börjat skydda jorden. 

Människan kan ha bosatt sig i grottor

Nu har en grupp forskare i Australien sökt och funnit andra spår, främst i uråldriga kauri-träd i Nya Zeeland. I träet syns att nivåerna av kol-14 ökade under cirka tusen år på grund av inflödet av högenergi-partiklar uppe i atmosfären. Samtidigt var det också en längre period av låg aktivitet på solen. Kemiska förändringar i atmosfären ledde bland annat till växande istäcken i Nordamerika och ett torrare Australien. 

Forskarna har också teorier om hur livet kan ha påverkats. Människorna kan ha reagerat genom att bosätta sig längre perioder i grottor och börja måla på grottväggarna. Strålningen kan ha bidragit till att neandertalarna dog ut. Och megafaunan i Australien – tre meter höga kängurur bland annat – dog ut vid ungefär den här tidpunkten. 

Vilda spekulationer

Paleontologen Lars Werdelin på Naturhistoriska riksmuseet tycker att just det är en intressant sak: 

– Megafaunans utdöende i Australien är en omdiskuterad händelse. Var det klimatet eller var det människan? Vi vet att Australien blev torrare vid den här tiden. Det verkar ha varit båda sakerna som samverkat till att slå ut de stora djuren. 

Däremot tror han inte på idéerna om följderna för människorna: 

– Det är naturligtvis vilda spekulationer att människorna ska ha sökt skydd i grottor på grund av strålningen. Om vi har ett samband mellan två händelser, A och B, har då A orsakat B? För vissa typer av växter finns kända mekanismer så att man kan prata om orsakssamband.