Barn som snarkar regelbundet lider av sömnrelaterad andningsstörning och riskerar att få koncentrationssvårigheter, bristande impulskontroll, inlärningsproblem och andra typer av vad forskarna kallar för beteendeproblem.

Ta bort halsmandlarna

Det här är känt sedan tidigare och kan behandlas genom att avlägsna halsmandlarna och/eller den körtel som sitter bakom näsan och som oftast är orsaken till andningsstörningen. Efter behandlingen försvinner även barnens koncentrationssvårigheter och annan beteendeproblematik.

Nu har en forskargrupp använt sig av data från en stor långtidsuppföljning av barn, den så kallade ABCD-studien, där man följer barnens hälsa och kognitiva utveckling i USA.

Förändringar i pannloben

Av 11 000 barn i nio-års åldern hade 660 av dem problem med regelbundna snarkningar. Forskarna fann att i den gruppen hade många förändringar i hjärnans pannlob. Den var helt enkelt mindre.

– Hjärnavbildningar med MRI visade att delar av pannloben hade mindre volym än vanligt vilket tyder på mindre hjärnvävnad, säger Amal Isaiah som är professor i öron-, näsa- och halskirurgi vid University of Maryland och huvudförfattare till studien som publicerades i veckans Nature communication.  

Måste följa barnen i flera år

Men om det verkligen är snarkningarna som har orsakat förändringarna återstår att visa.

– Vi behöver följa barnen under flera år för att kunna fastslå det, säger Amal Isaiah till SVT.

Man vet ännu inte heller vad det är som skulle kunna orsaka förändringarna i pannloben. Det kan vara att barnen sjunker i syresättning när de snarkar som leder till att hjärnan får lätt syrebrist. Det skulle också kunna bero på att barnen blir störda av snarkningarna och inte får tillräckligt med djupsömn.

Pannloben återhämtar sig

Frågan är nu om förändringarna är reversibla.

– Vi vet att barnens problem med koncentration och inlärning kan bli bättre efter att vi har opererat bort halsmandlarna och/eller körteln bakom näsan. Det skulle vara intressant att följa upp för att se om strukturen i pannloben återhämtar sig efter behandlingen, säger Isabella Sjölander som är öron-, näsa-, och halsläkare i Gävle och doktorand vid Uppsala universitet.

Behövs bättre kunskap

Isabella Sjölander anser att kunskapen om sömnrelaterad andningsstörning behöver bli bättre inom vården där man först träffar de här barnen, som vårdcentraler, tandvården och BVC.

– Vi som arbetar med detta har hört många historier om föräldrar som kämpat länge för att få komma till rätt instans och få hjälp för sina barn. Det är inte alla som tittar barnen i munnen för att se om halsmandlarna är förstorade. Och i princip är det bara vi som arbetar vid öron, näsa och hals som kan titta bakom näsan och upptäcka om körteln där är orsaken till barnens besvär och behöver behandlas, säger Isabella Sjölander.