Ett olympiskt sommarspel är världens största evenemang. Det förbereds i åratal. Kräver omfattande investeringar och skapar ett enormt globalt intresse medan det pågår. Att flytta det är ingen liten sak och vilka konsekvenser flytten får går ännu inte att överblicka.
Ändå är det den symboliska betydelsen av att flytta ett OS, mer än den praktiska, som är det mest dramatiska med dagens beslut.
Den olympiska rörelsen har i alla tider försökt leva sitt eget liv. Hävdat sitt oberoende. Utanför – eller kanske snarare ovanför – politik, religion och ekonomiska realiteter.
Terrorattack i München
När palestinska terrorister slog till i en blodig attack mot spelen i München 1972 som kostade elva israeliska idrottare och tränare, en tysk polis och fem terrorister livet, valde man att ändå fullfölja spelen.
Omfattande bojkotter mot OS 1976, 1980 och 1984 skakade om den olympiska rörelsen men stoppade aldrig de planerade spelen.
Mutskandaler kring fördelning av arrangörsstäder har skapat en kritikstorm mot IOK – men aldrig hejdat spelen.
The show must go on
Också nu har IOK och de japanska arrangörerna in i det sista envist hävdat att man planerat för OS om bara fyra månader, trots en tilltagande kritik från idrottare och medlemsförbund. The show must go on.
Men nu höll inte den linjen längre. För första gången sedan andra världskriget flyttas de olympiska spelen. Om inte annat visar det att det som nu händer i världen är något unikt.
Den pågående pandemin kostar liv; den får vården i flera länder att i det närmaste kollapsa, den hotar att kasta världen in i en ekonomisk kris. Den griper in i allas våra vardagsliv.
Inför de realiteterna har till och med den olympiska rörelsen fått kapitulera.
Jacob Hård: ”Ett unikt beslut – bara världskrig har flyttat OS” (24 mars 2020)