De har alla olika bakgrund som dansare och ingen har koppling till varandra geografiskt, snarare tvärtom. De kommer från bland annat Chile, Finland, Uppsala, Stockholm och Värmland. Men genom dansen har de funnit varandra och för två år sen bildades tävlingsgruppen Swedish Family i streetdance.
– När man möter någon på dansgolvet talar musiken sitt språk. Man släpper loss, och det spelar ingen roll vilket språk man egentligen pratar, dansen pratar sitt språk. Man känner sig som hemma vart man än är, säger Theresa Gustavsson i Swedish Family.
Olika lagkaptener varje gång
Att följa en träning utifrån kan vara en aning förvirrat. Danstilar som breaking, hiphop, popping, locking och house ska forma gruppen till en enhet.
– Det är inte som att vi har en lagkapten, utan det är olika varje gång. Det beror lite på, det kan bli lite stimmigt ibland, vissa dagar är folk helt slut och då måste någon dra upp energin. Du får ta på dig den rollen som du kan och som behövs den dagen, säger Kajsa Godée.
Hur jobbigt är det?
– Det är så grymt jobbigt. Det är så uttömmande när du står där och kör. Du har en minut solo oftast, men det känns som en livstid. Det känns så mycket längre än vad det är, och du ger så mycket, alltid.
”Det handlar väldigt mycket om nuet”
På tävlingar möts olika grupper i så kallade battles.
– Man improviserar till musik, så det handlar väldigt mycket om nuet, vad man känner, att lyssna in musiken. Det är väldigt mycket som spelar in i just den stunden. Det är härliga tider när man känner att man kan prestera på topp, säger Theresa Gustavsson.