Förra året red Francesco Totti in i solnedgången. Han tackade för sig, släppte penseln och satte punkt för mästerverken. I den eviga staden stod tiden stilla. Världens mest talangfulle spelare? Alltid, enligt romarna. Killen från kvarteret? Ett missförstått geni med det största hjärtat och den klokaste fotbollshjärnan? Allt det där.
När Totti snörade på sig skorna och klev in på planen för sin sista strid mejslade fansen ut ett tydligt budskap på stadions södra kurva: ”Totti é la Roma.” Totti är Roma.
Ingen är större än klubben, säger du. Då behöver du en rundvandring, en lektion i romersk syn på fotboll.
Framme i huvudstaden
Lagom till Robin Olsens entré, där svensken ska fylla ett par handskar som Alisson Becker skräddarsydde, tar vi ett varv i en mytomspunnen huvudstad. Här har gladiatorerna tampats med lejonen, kejsare turats om att ha världen i ena handen och ett svärd i andra.
Här finns Colosseum och Fontana di Trevi, överskattad pizza och underskattad glass, mörka gränder och ljusa torg, ett himmelsblått Lazio och ett blodrött Roma.
Olsen har hamnat i Roma. Han är på plats, men knappast för att glänsa. Supportrarna förväntar sig inga mirakel eller monstermatcher, och anledningarna är åtminstone två. Dels är han målvakt, dels är han inte romare. Det är liksom inte Olsen som ska gå i täten för någonting.
När Totti lämnade över bindeln sträckte Daniele De Rossi ut armen. Han är också killen från kvarteret, med ett brinnande hjärta, plågad av nio andraplatser på den här sidan millennieskiftet. Totti vann ett ligaguld. Det är ingen slump att han inte vann ett till, eller att De Rossi fortfarande drömmer om sitt första.
Slog ut Barcelona
På den pulserande piazzan blickar romarna mot stjärnorna och försöker avläsa deras skrift. De undrar när den frusna vinden från norra Italien ska ersättas av rättvisans värmande vindar. Enligt romarna är ju alla emot dem.
Domarna vill inte att Roma ska vinna, Juventus står i vägen för allt och när Roma förlorade Champions League-finalen på hemmaplan 1984 berodde mycket på att målvakten borde haft frispark i samband med Liverpools 1-0-mål. Tre ligatitlar på 91 år? Otur. Orättvisa.
Roma är väldigt mycket hjärta och väldigt lite hjärna. Passion och frustration. Nära och långt borta. Evig och tvåa. Stor och liten. Roma är en patetisk 1-4-förlust borta mot Barcelona och en estetisk 3-0-seger i returen som får Messis ögon att gå från bruna till blanka.
Solen stiger igen
Roma är lite mer dröm än verklighet, lite mer toppklubb än storklubb. Roma är spelare med storhet, men saknar en storhetstid. För elva år sedan ledde Totti laget till kvartsfinal i Champions League och förlorade med 7-1 mot Manchester United.
I våras tog man sig till semifinal, hamrade in sex mål – och åkte ut. Så fungerar Roma. Vild och vacker, himmel eller helvete. Svår att förklara, lätt att älska.
Det har gått ett år sedan Totti försvann i skymningen, och nu stiger solen för Javier Pastore och hans fantasifulla fötter, för Cengiz Unders fortsatt fina form och för Robin Olsens första steg på den moderna arenan för gladiatorer.
Mirakel och monstermatcher? Det behövs inte – inte när det gäller svensken som anslutit som förstaval och sista utpost. Där Totti målade mästerverk ska Olsen undvika tavlor. En stabil, solid målvakt är vad romarna önskar.