Den med ett fungerande friidrottsminne minns den där mörka dagen för sju år sedan. Sveriges största sprintstjärna, Susanna Kallur, föll på första häcken i OS i Peking 2008.
Därefter väntade ett sex år långt skadehelvete. Comebacken skedde i år.
I en dokumentär producerad av Dalarnas tidningar uttalar sig Kallurs tränare under perioden; Ange Bergvall (2004-2007) och Torbjörn Eriksson, som tog över efter Bergvall.
De menar båda att läkarnas hantering av skadan inte varit optimal, att de fått besked som kanske inte har varit rätt.
– Man får ju lite på de svar man får, säger Agne Bergvall till dt.se
Dalarnas tidningar: Pratar du om läkarna?
– Ja, det måste man lita på.
Till SVT Sport skriver Bergvall att han har förtroende för läkarna som varit involverade, men att han inte är nöjd med hanteringen.
”Ska jag vara tydlig har jag inte varit kritisk mot läkarna. Flera av dem har varit oerhört duktiga och professionella. Min kritik vänder sig mot hanteringen. Kan bara säga att exempelvis Leif Swärd, Sverker Nilsson och Dick Larsson har jag 100% förtroende för”, skriver han i ett sms till SVT Sport.
”Utan min vetskap”
Det var 2007 som Susanna Kallur började få benproblemen, stressfakturen.
2008 tog Torbjörn Eriksson över rollen som tränare. Under hans första tid satte Kallur världsrekord (60 meter häck i Karlsruhe).
Ett rekord hon kanske aldrig borde ha satt, enligt Eriksson.
– Utan min vetskap så var Sanna skadad, fast hon kunde ta världsrekord. Imponerande på ett sätt, men på andra sättet så... det var det något som påverkat henne mycket i och med att hon fortsatte i och med att hon var inte helt frisk.
”Kunde inte förutse”
– Vi hade dialog med läkare, med facit i hand skulle hon kanske inte kört utomhussäsongen (2008), men som tränare lyssnar man på idrottsmedicinen Men de sa ”kör på”, men jag märkte i träningen att det här är inte okej. Men det var OS-år, vilket gjorde att man körde ändå. Det kanske man inte skulle ha gjort egentligen.