I Pyeongchang 2018 skrev Jessie Diggins historia tillsammans med Kikkan Randall då de vann OS-guld i sprintstafett. De blev då de första amerikanerna genom tiderna att vinna OS-guld i längdskidåkning.

Randall slutade efter den säsongen, men Diggins hör fortfarande till världseliten och förra säsongen vann 30-åringen den totala världscupen.

Hon är medveten om pressen som finns på henne inför OS, men hon har också hittat sätt att inte lägga fokus på den.

– Jag vet att det finns press, men jag tänker mer 'vad privilegierad jag är'. 15-åriga Jessie hade varit så glad över få att åka till sitt tredje OS. Det gäller att fokusera på vad man kontrollera och släppa resten, säger hon och fortsätter:

– Då man pratar om press är det viktigt att förstå att man aldrig kommer att räcka till. Om man är på pallen kommer folk att undra varför man inte vann och sedan varför man inte vann med större marginal. Det finns inget slut. Det är bättre att inte låta sitt värde bedömas av någon annan än sig själv. Det är lättare sagt än gjort och något jag jobbar på med med min idrottspsykolog, men det är så viktigt att jag själv får bestämma vad som är framgång.

Hon berättar att framgång för henne är att vara så bra förberedd som det går, att ge allt under tävling och att vara en god lagkamrat.

– Det är roligt om det räcker till en medalj, men det är också lugnt om det inte gör det.

Att hon tog ett guld i Pyeongchang bryr Diggins sig inte om då hon åker till Peking.

– Jag måste inte försvara något där. Inget kommer att få medaljen jag tog för fyra år sedan att försvinna och jag kommer inte att försvinna om jag inte tar en igen.

MER DIGGINS: ”Jag har fått erfara hur jobbigt det kan vara”