Sandra Näslund var innan spelen en av Sveriges absolut största guldhopp – och med all rätt. 21-åringen från Kramfors har dominerat säsongen i världscupen, som hon redan vunnit trots att det återstår tre tävlingar. Hon har de sista tolv månaderna tagit hem SM, VM, JVM och den totala världscupen. En prestation som ingen annan i skicrosshistorien lyckats med.
När jag i oktober förra året träffade Sandra Näslund i italienska Stelvio frågade jag hur hon såg på OS och möjligheten att ta hem alla mästerskap som finns under den här tolvmånadersperioden.
– Det är lätt att säga, det är något som ska göras också. Det kommer att bli tuff konkurrens. Det är många som är taggade i år, sa hon då.
Hon har senare hållit en ganska låg profil kring favoritskapet, fram till veckorna innan OS då svaret istället blev att hon gick för OS-guldet.
OS är som inget annat
Det är få förunnat att få chansen att tävla i ett olympiskt spel.
Ännu färre är de som tar sig vidare till finaler.
Ytterst få är den exklusiva och exceptionella skara av idrottare som tar medalj.
De som sen vinner och tar OS-guld, ja, de är gjorda, skapta av något annat material än vi andra. Ni förstår vad jag menar. Den talangen, den formen, den pressen, den tajmingen, den turen i just det ögonblicket när allt ställs på sin spets. Där och då ska man vara sitt absolut bästa.
Att sikta på seger och OS-guld borde vara ett självklart mål. Att sen även säga det får helt andra konsekvenser som jag undrar om Sandra var beredd på. Det blir framför allt media som flyttar fokus och pressen till helt andra nivåer. Här har de svenska ledarna ett stort ansvar att förbereda och förklara vad det innebär. Mentalt förbereda åkarna på vad som väntar och se till att de har de rätta verktygen.
Sandra är unik
Sandra Näslund är redan nu Sveriges mest framgångsrika skicrossåkare och hon kommer, om kroppen håller och motivationen finns, dominera i många år framöver. Ta massor av mästerskapsmedaljer. Hon är en total kombination av talang, inställning och fysik. När det gäller den mentala biten är jag inte det minsta orolig. Hon är stenhård i sin vilja och tanke.
Men i OS-finalen var inte Sandra Näslund sig själv. För en gångs skull syntes en liten oro, en blick som flackade, ett kroppsspråk som inte övertygade som det gjorde under VM i Sierra Nevada och under världscupsäsongen. Ett litet uns av osäkerhet som blev till tiondelar som resulterade i en fjärdeplats. Finalen kändes avgjord redan innan start.
Nutid och framtid
Lisa Anderssons insats i OS-debuten är mer än godkänd, en sjätteplats för Gävleåkaren är grymt bra och hon har verkligen tagit klivet upp bland de bästa. I skymundan av OS har Alexandra Edebo kört Europacup och FIS-tävlingar. Hon har pallplatser i alla, sju segrar på nio starter. Hon borde ha fått chansen i OS, punkt.
Herrarna får underkänt. Ingen åkare tog sig vidare från åttondelsfinaler. Det är inte att vara bäst när det gäller. Självklart ska vi ta hänsyn till skador och problem: Victor Öhling Norbergs dåliga rygg och Viktor Andersson som kraschade brutalt i Idre. Bägge fick inför OS fokusera på rehabilitering istället för att tävla och träna för fullt, ingen optimal uppladdning. Erik Mobärg såg het ut i sitt heat men det blev också hans fall då han kraschade. Men Mobärg är en framtidsman som knackar på dörren till de stora framgångarna. Herrarnas skidor såg inte heller ut att vara de snabbaste. Ingenstans i banan gled de svenska åkarna förbi konkurrenterna, någon gång.
Framtiden ser dock väldigt ljus ut för svensk skicross. Duktiga etablerade åkare har vi redan som kommer fortsätta att prestera på topp. Underifrån kommer det sen fyllas på med helt koppel väldigt lovande unga tjejer och killar som just nu tränas och fostras på FIS- och Europacup. På det jobbet är skicrossförbundet och klubbarna bäst i världen just nu.
Sandra Näslund är bara 21 år. Hon har säkert två OS till på sig att ta medalj. Det är jag övertygad om att hon kommer att göra. Hon är en unik talang.