2017 var ett tufft år för 23-åringen. Hennes pappa gick bort vilket tog koncentration från simningen.

Men i år är hon tillbaka på allvar och det långsiktiga målet är alltjämt OS 2020 i Tokyo.

– Det var vårt gemensamma mål att vi skulle till OS och det är mycket därför jag simmar nu, för att hedra pappa. Bara det att han hjälpte mig att mäta upp en bana hur långt vi skulle simma och tog vattentemperaturen, det saknar man nu, det var hans projekt. Nu står jag här utan honom, berättar Ellen Olsson.

– Vi kämpade alltid för att vi skulle till OS och även om det är mycket motgångar nu, så gör jag detta för pappas skull. Jag har en drivkraft inom mig att jag ska fullfölja min dröm och inte ge upp.

Hon började simma redan vid tre års ålder, men sedan 2008 är det full satsning på Öppet Vatten som gäller.

Hur är känslan innan en tävling?

– Ska jag vara ärlig är tankarna alltid: ”varför gör jag detta?”. Tänk tio kilometer i öppet vatten, det är vågor, kallt, fiskar och några gånger har det varit hajar. Det är den här skräckfyllda förtjusningen som gör att adrenalinet pumpar och det är bara så häftigt, det är en utmaning och det är det jag söker.

Haj? Berätta mer.

–  Tidigare under säsongen simmade jag i Eilat, i Israel. Under femkilometersloppet kom en haj simmandes, den var cirka två-tre meter så den var ju ingen jättehaj, men det var ändå ”wow”. Jag var inte förberedd på det och har aldrig simmat med en haj förut och är faktiskt rädd för hajar. Den kom simmandes under klungan och då pumpade adrenalinet, då gällde det att lägga på benen och köra fort, säger Ellen Olsson.