Sara Danius lämnar Börshuset efter sin avgång under torsdagen. Sture Allén lämnar samma börshus 1989, efter att Akademien beslutat att inte kommentera dödshotet mot Salman Rushdie. Foto: TT

Akademien har åter igen struntat i chansen till förnyelse

Ulrika Milles litteraturkritiker Kulturnyheterna

Ulrika Milles

Litteraturkritiker

ANALYS · En chans att bli symbol för yttrandefriheten när Salman Rushdie dömdes till döden 1989 slutade med konflikter och avhopp. En skandal i spåren av #metoo slutar med att den första kvinnliga ständiga sekreteraren får avgå. Kulturnyheternas Ulrika Milles skärskådar Svenska Akademiens historia av att strunta i chanserna till förnyelse.

Det var alltså ett symboliskt avsked när Sara Danius i onsdags stod värd när Akademiens stora Nordiska pris delades ut till Agneta Pleijel, och Sara Stridsberg höll pristalet. Och ett historiskt ögonblick av förnyelse. Men Svenska Akademien har en modern historia av att strunta i sådana möjligheter.

”Det var ingen brådska. Våldet finns kvar.” ”Det finns så många författare i världen som är förföljda”.

I februari 1989 utfärdade Irans ideologiska ledare ayatolla Khomeini en dödsdom mot Salman Rushdie för att romanen ”Satansverserna” skulle vara hädisk. Men Svenska Akademien tvekade att protestera kollektivt. Replikerna ovan är akademieledamoten Lars Forssells när han i mars mötte pressen utanför Börshuset, och förklarar det sena pressmeddelandet som mest tycks handla om Akademien själv.

”Svenska Akademien har som princip att inte uttala sig i frågor med politisk innebörd, bland annat för att inte därigenom utsätta sig för misstanken att utdelningen av Nobelpriset skulle ha politiska grunder. Det borde för var och en vara självklart, att Svenska Akademien bestämt tar avstånd från varje försök att strypa det fria ordet.”

Detta fick Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att lämna Akademien, något som fortfarande åkallas var gång den nämns. Och det har med rätta gnagt inom Akademien. 2016 (!) tog de chansen att protestera mot dödsdomen när prissumman för utfört mord höjdes av fyrtio statsstyrda iranska mediekanaler.

Rushdiekonfliktens historia har ofta skrivits om så att den skulle gälla något annat än yttrande- och tryckfrihet, noterade Kerstin Ekman 30 september 2009 i Dagens Nyheter:

”Sture Allén gjorde stora ansträngningar att få det att se ut som om Akademien hela tiden hade tänkt stödja Rushdie. Det hade man inte. Det fordrades en presstorm för att Akademien skulle yttra sig till hans försvar. ”

Det här mönstret går igen när nu Akademien tvingat sin första kvinnliga ständiga sekreterare Sara Danius bort från sin post (men fåraktigt verkar hoppas att hon ska stanna som arbetande ledamot) i något slags kohandel om Katarina Frostenson, gift med den omskrivna kulturprofilen, och jävsanklagad som medansvarig för Klubben som Akademien stöttat  – men uttryckt som att hon lovat att hålla sig borta en tid. De f d ständiga sekreterarna Allén och Engdahl sitter kvar. Sannerligen håller man på motståndet mot kollektivt ansvar. Mannamån för vissa, handsprit på såret men bakterier på djupet.

Nu är alltså kungliga stadgeändringar på tapeten. Också när Ekman och Gyllensten lämnade uppdraget 1989 diskuterades en stadgeändring om att slopa livstidsuppdraget. Göran Malmqvist stödde det: ”Jag vill i framtiden inte sitta där som en gaggig gammal gubbe ur stånd att sköta min uppgift”.

Också hånfullheten går igen när akademieledamöter uttalar sig i offentligheten om varandra. 1989 raljerade Akademieledamoten och riksdagsmannen Per Olov Sundman – som fick sina nazistsympatier avslöjade först efter sin död – om protesterna mot det vaga uttalandet som önskan om ”färgstarkare substantiv och komparerade adjektiv”. Horace Engdahls utfall i Expressen kommer att att gå till hävderna när han beskriver Rushidekonflikten som att de avhoppade ”kastade sig i armarna på medierna” (vilket han själv alltså inte gör?) men att ”Skeendet hade en tragisk värdighet”, till skillnad från dagens anklagelser om sexuella trakasserier som han inte ens nämner.

Hela tiden denna bestraffning av dem som lämnar klanen och bryter mot tystnaden.

Varför anses livstidsuppdraget fortfarande så viktigt, trots att man kan se det som Elfriede Jelinek i Svenska Dagbladet: ”De är inga högre väsen. De vaktar bara relikerna, de många böckerna” – att det inget hänt sedan 1989?

1989 menade Torgny Segerstedt att ”Det vore inte bra med en massa före detta kringflytande Akademieledamöter”. Och det avslöjar kanske en självbild denna skara, anklagad för vänskapskorruption och jäv, fortfarande verkar ha. För ”före detta” mäktiga ledamöter är väl friskare för ett kulturliv än för evigt mäktiga?

Och så det slutliga mönstret. Pressens fel. ”Drevet”. 1989 var det pressen som tvingade fram en protest mot dödsdomen, i dag skriver Jayne Svenungsson, den nyaste medlemmen i Akademien:  ”Det är givetvis förfärligt tragiskt att två kvinnor drar sig tillbaka, men givet de akuta omständigheterna och det pågående drevet så tror jag att Akademien pressades till en situation där detta till sist var enda utvägen.”

Jag återkommer till Kerstin Ekmans text (DN 15 mars 89) om sitt avhopp, som borde läsas av alla som vill tänka självkritiskt och självständigt på en gång. Ekman skriver om sitt beslut att lämna Akademien, att hon kanske omedvetet såg arbetet på livstid med det hon älskar som en flykt och fristad undan den inre oro som borde driva varje sann intellektuell?

Hon vaknade upp när hon insåg att för att stanna kvar borde hon ha kluvit sig i två delar: en personlig, stridbar, och en ledamot av en institution som inte tolererar lojalitetsbrott. Må så de fattade besluten vara skamliga, fega och förödande för allmänhetens förtroende för kulturvärlden.

Fasaden får gärna krackelera men inte arbetsgemenskapen. Men den verkar nu blandas ihop med fasaden när gänget som sitter kvar i Börshuset upprepar att det viktigaste nu är arbetsförmåga och enighet, och hoppas att Englund, Espmark och Östergren ska återkomma till fadershuset.

Kerstin Ekman 1989: ”Det viktigaste måste vara vad vi är eniga om”.                                  

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Krisen i Svenska Akademien

Mer i ämnet