Sex små bokstäver packade med innebörd: En mytisk sagolik plats, en tryckarhit där Brian Ferry sjöng ”Now the party's over, I'm so tired” – en länk till det 1980-tal då filmens huvudpersoner var barens kungar och drottningar. Nu har de sedan länge tvingats abdikera, och ter sig desperata och smått patetiska i sin vägran att växa upp trots att de nått pensionsålder.

”Avalon” handlar om att inte ta ansvar för sina handlingar, sin existens och även om just den sentensen kan te sig ganska så förnumstig är själva uppenbarelsen ”Avalon” snarare skönt skamfilad och dekadent än sedelärande. Johannes Brost som höjde sina aktier med ”Bröllopsfotografen”, och sedan sänkte dem långt under bältesnivå med pestflaggade ”Sean Banan” gör här sin kanske finaste roll någonsin som avdankad och själsligt sargad före detta festfixare med stort L i pannan.

Filmen har hyllats unisont efter diverse festivalframgångar, även av betrodda källor, så mitt första möte med detta molokna drama var något av en besvikelse. Visst finns här en uppsjö goda sekvenser (slutscenen är ljuvlig), Brost och hans närmaste kollegor (Peter Carlberg och Leonore Ekstrand) har perfekt tonträff från start till mål och ja, hela filmen osar av en suggestiv stämning men här finns bitvis också en ekande tomhet – och då åsyftas alltså inte den själsliga diton som ju är manusbaserad utan snarare berättelsens densitet.

Detaljerna är så att säga större än helheten.

Någon har alltså fel. De andra eller jag. Sålunda var det läge för ytterligare en titt men inte heller denna gång gick jag i spinn – och då såg jag ändå om ”Avalon” i extra gynnsamma förhållanden; en månghövdad och vänligt inställd publik vid invigningen av Göteborgs filmfestival (där till och med Richard Hoberts kalkon ”Tre solar” fick en välvillig applåd).

Till stor del har det att göra med att den stora vändningen i filmen känns krystad och gör att berättelsen lämnar det existentiella landskap där den hade mått bäst av att vara. Det är som att manusförfattaren inte litar på att ett bortslösat liv är en tillräckligt stor källa till ånger, eller ett nöjsamt fundament till en berättelse om amoraliska handlingar, och därför vill klämma till med en rejäl, och framförallt reell, konflikt. 

Konflikten är dock helt onödig. Ni förstår när ni ser den. Eller så gör ni inte det. Då tillhör ni ”de andra”.