Under 60- och 70-talens vänsterrörelse var han en av de starkaste rösterna i den svenska offentligheten. Jan Myrdal slogs med poliskonstaplarna i de första FNL-demonstrationerna och stod i centrum av tidens tongivande vänsterfrågor: tredje världen, anti-kolonialism, kritiken av socialdemokratin som ett slags smygborgerlighet och tron på Maos Kina som den goda formen av kommunism.
Jan Myrdals renodlat politiska skrivande har förlorat sin relevans. En bok som Rapport från kinesisk by (1963) som i sin samtid uppfattades som betydelsefull och dokumentär kan idag knappast ses som annat än litterärt sofistikerad propaganda: en reportageresa som gäst hos regimen, styrd av regimen och genomförd med regimens tolkar. En revolutionär idyll uppmålad efter den ideologiska regelboken. På 2000-talet skulle en sådan bok kunna sänka en författarkarriär, men på 1960-talet lade den grunden till Myrdals anseende som författare och intellektuell.
Efter att Jan Myrdal försvarat den iranska regimens fatwa mot Salman Rushdie, uttalat sin förståelse för massakern på Himmelska fridens torg och envist vägrat omvärdera de röda khmerernas folkmordsregim i Kambodja hade han förlorat varje tillstymmelse till politisk eller moralisk auktoritet i den bredare samhällsdebatten.
Det som dock kommer att stå kvar är den skönlitteräre författaren Jan Myrdal och hans unika språk: friskt, kallt och hårt som sten. Han liksom yxamputerar varje tvivel och invändning, kvar står en blodig torso av sprickfri tvärsäkerhet. Det kan vara helt berusande att läsa honom.
Sviten av barndomsskildringar med start i Barndom (1982) hör till den svenska litteraturhistorien. Den vuxne författaren ställer sig med total lojalitet på det ledsna barnet Jan Myrdals sida och skildrar föräldrarna – Alva och Gunnar Myrdal, socialdemokratins intellektuella stjärnor - som en brutal förtryckarregim. Funkisvillan i Bromma, ritad åt föräldrarna av topparkitekten Sven Markelius, är en helvetisk övervakningsapparat med öppen planlösning.
Själv menade Jan Myrdal, med frenesi, att barndomsskildringarna inte var vanliga subjektiva minnesböcker. De skulle på något sätt ses som objektiva, historiskt sanna. Han kallade genren “jag-böcker” vilket skulle vara något annat är borgerligt litterär självbiografi.
Det är förstås ett obegripligt resonemang. Men bland de oresonligt självupptagna uppväxtskildringarna står Barndom-sviten i främsta rummet.