Dirigenten utspelar sig i Moskva cirka åtta år efter att järnridån fallit och ett år efter Rysslands stora finanskris. Tom Blixen (Adam Pålsson) jobbar på en investmentbank som vill sko sig på det osäkra klimatet som rådde under åren när statsägda företag skulle reformeras och övergå i privat ägo.
Bara ett par minuter in i första avsnittet får man veta att Toms bästa vän Fredrik (Christopher Wagelin) och hans fru Olga (Karolina Ukolova) befinner sig i ett desperat ekonomiskt läge. Olga kommer till Tom med Fredriks värdepapper – kanske kan Tom, som ju jobbar i bankvärlden, sälja dem och hjälpa paret att komma på fötter?
Fredriks innehav i oljeföretaget Neftnik, vars aktieägare inte verkar inse dess värde, fångar Toms intresse. Men något är helt klart skumt med Neftnik och alla personer som är kopplade till företaget verkar råka illa ut.
Dirigenten bygger på boken Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebes och Paul Leander-Engström och man förstår tjusningen i att göra rörlig bild av dessa miljöer. Kallt dagsljus lyser in över 90-talsdatorer och perfekt fyrkantiga, klaustrofobiska kontorsbås. Bilder av skamfilade, gråa fasader och rostiga lyftkranar på ett torrlagt oljefält avlöser varandra. Som upplagt för korruption, smutsiga affärer och mord.
Adam Pålsson, som tidigare mest spelat skör, men levnadsglad kille i bland annat Ted – För kärlekens skulle, SVT-serien Boys och Torka aldrig tårar utan handskar, visar att han även passar bra som lite hal finansman med ett antytt mörkt förflutet.
Miljöerna och intrigen, skumraskaffärerna i oligarkernas Ryssland, räcker för att hålla uppe intresset under merparten av de fyra första avsnitten (av totalt åtta) som släppts till pressen, men efter ett tag är det är svårt att ha överseende med dialogen.
Replikskiftena är inte alltid lika viktiga i thrillergenren – det är inte så lätt att hålla uppe ett snabbt tempo, en invecklad intrig med överraskningsmoment och samtidigt bygga upp mångbottnade rollfigurer. Men samtalen som förs mellan Tom Blixen och hans chefer låter som att de är utspottade ur en slumpgenerator av hårdkokta filmkontorsfloskler – vanligt förekommande i polisfilm.
Linda Zilliacus, som spelar Toms chef Rebecka Ekholm, har fått den nästintill omöjliga uppgiften att blåsa liv i repliker som ”gör ditt jävla jobb eller förlora det”, ”Du har 48 timmar” och ”inga känslor tack, det här är bara business”. Ännu värre är det i det övre chefslagret där man tydligen säger under ett möte: ”There are plenty of cowboys in this town already. We work for the sheriff”.
Även vänner emellan kläcker man i Dirigenten ur sig saker som ”alla har en historia, man flyttar inte bara till Moskva”.
Dirigenten gör mycket rätt, men efter ungefär tre avsnitt av döda replikskiften och tillkämpade relationer rollfigurerna emellan är det helt enkelt lite svårt att bry sig om hur det går för dem.
Dirigenten visas på C More från och med julafton och på TV4 i januari.