Dagen efter avslutar den före detta ständiga sekreteraren Sara Danius årets sommarprat i P1 – direktsänt och utan att lämna manus till SR så långt i förväg som är brukligt. Tänker hon kasta mera bränsle på brasan eller antyda att hon – vilket Akademiens tillförordnade sekreterare Anders Olsson i sitt avvisande svar till Nobelstiftlesen önskar – kan tänkas återvända som ledamot?
Sjövädersrapporten avslutar stillsamt högsommarens feberhetta, påannonseringen till Danius sommarprat formulerar det som att Svenska Akademien ”avslutade hennes befattning” i våras och själv inleder hon med att tillägna Aretha Franklin sitt program. Det är en normal lördag.
Sedan berättar Sara Danius ur sin initierade synvinkel hur det var att befinna sig i centrum när ”metoo-rörelsen stod och bankade på porten till Svenska Akademien.”
Och det hon berättar förändrar allt.
Intresset för Svenska akademien är både logiskt och makalöst. Det är en strid om makt och privilegier som pågår, om internationellt anseende där vi inte slåss med vapenexport utan använder litteraturens värde med en legitimitetet som hittills betraktats som värdig, oantastlig och alltmer nyskapande.
När Svenska akademien i fredags visade sig avvisa Nobelstiftelsens krav på hur en ny Nobelpriskommitté ska ordnas, och halstarrigt saknade förståelse för att det förlorade förtroendet drabbade också prisens status var det ytterligare ett steg mot risken att Nobelpriset glider dem ur händerna.
Men när Sara Danius nu ger detaljer ur historien om hur Svenska Akademien släpade sitt en gång så goda namn i smutsen, och kallar det en tragedi, så känns de där breven som oviktiga piruetter.
Musikvalet är en analys i sig – från Grace Jones Walking in the Rain till den improviserade presskonferensen under ett paraply i höstas, till Billie Hollidays All of me när hon lämnade Börshuset för gott i april tryfferat med It’s a man’s man’s world (James Brown), I’m every woman (Whitney Houston) och förstås David Bowies Changes.
Sammantaget visar bilden, förvisso signerad och beskuren av Danius, en genomkorrupt institution där jäv behandlas med lättsinne och den första kvinnliga sekreteraren först fick städa upp efter sina föregångares misstag och sedan fick silkessnöret i en cynisk och välförberedd sammansvärjning. Det är som om 1700-talets ränker och frihetsstrider stigit ur kullerstenarna i Gamla stan.
Det är ett program om svek och ideal, om förlorad integritet, en Machiavellisk studie av maktens vägar, sorgligare än jag anat. En flammande brobränning som inte bara tar heder och ära av vissa ledamöter, särskilt Horace Engdahl vars helomvändning mot den advokatutredning som Akademien lät beställa, fortfarande enligt Danius är en gåta. Men som också slår mot hela Akademien, dess sätt att fungera, själva maskineriet: det som är dess grundval och motor: dess traditioner.
Här syns istället en akademi som struntar i stadgar och regler, som lever ovanpå anständighet och heder, och som nu reducerats till en ”restakademi” som hävdar att det saknas vittnen till brott mot sekretessen – så för säkerhets skull berättar Sara Danius själv vad hon vet. Världen är vänd upp och ner, slår hon fast, så ser det ut i de intellektuella hövdingarnas vilda västern”.
Frågan är hur det ska gå för Svenska akademien. Danius avslutade ljust med att hennes offer ändå lett till kraft hos de kvinnor som vågade anmäla under Metoo-hösten, och antydde att ledamöterna som lämnat – Kjell Espmark, Peter Englund, Sara Danius – kan tänka sig hjälpa till med en räddningsoperation. Frågan är om det finns någon kvar i Akademien som är beredd att stå upp för dess heder och ära. Skruven dras åt.