New Orleans är en av världens festligaste platser. Jazzband på gatorna, dekadent mat från havet och ättlingar till pirater som slänger käft i varje hörn. Det ryms också en särskild sorg i The Big Easy som känns av i Blue bayou. En lång historia av rasism, orkanen Katrina. Många trauman sträcker sig generationer tillbaka.
Multigeniet Justin Chon har regisserat, skrivit manus och spelar huvudrollen som Antonio LeBlanc, vars förflutna kommer tillbaka för att förstöra hans liv.
Antonio är född i Korea men adopterad och uppvuxen i Louisiana. Hans fru Kathy (Alicia Vikander) väntar barn, men hon har redan en dotter från en tidigare relation med en lokal polis. En snubbe som dykt upp efter många års frånvaro för att kräva vårdnad. Antonio tar än så länge hand om styvdottern Jessie som sin egen, och hankar sig fram som tatuerare.
Minnesbilder från hans mor som lämnade bort honom spökar allt oftare och han behöver mer cash, men ett förflutet som motorcykeltjuv gör det svårt att få extrajobb. När han börjar få slut på alternativ tar livet en speciellt brutal vändning. Efter en våldsam konfrontation med polisen (och Kathys ex) blir Antonio plockad av ICE — migrationspolisen — som snart säger att han ska utvisas.
På grund av byråkratiska teknikaliteter som aldrig uppdaterats av hans fosterföräldrar verkar Antonio dömd att återvända till Korea, ett land han aldrig besökt eller har någon släkt i, och desperationen leder honom ned i en nedåtgående spiral av brottslighet.
Blue Bayou påminner om Derek Cianfrances utmärkta The Place Beyond the Pines (2012). Med Ryan Gosling som en annan typ av mjuktuff motorcykelfarsa med en fot i den kriminella världen.
Antonios öde är ännu mer hopplöst, och för vissa kanske en smula för sentimentalt (vi behövde inte sidospåret med en cancersjuk kvinna). Men det har även en närmare koppling till dagens amerikanska migrationspolitik: Antonio är människan bakom statistiken där adopterade deporteras och tvingas lämna sina familjer kvar i USA. Något som ökat under Obama och Trump.
Det bör nämnas att regissören Justin Chon mött kritik efter att den adopterade Adam Crapser, som deporterades 2016, påstår att man filmat hans livshistoria utan tillstånd. Något som olyckligtvis gjort att filmen fått en liten backlash bland samma grupp den försöker belysa.
Blue Bayous största bedrift är ändå hur väl den fångar New Orleans unika atmosfär. Stressen stegrar när Antonio kör motorcykel till inhemskt rövskakar-soundtrack (bouncedrottningen Big Freedia), men det drömska fotot ute i träsken ger chans att hämta andan.
Den tuggiga stämningen fångas av gästspel från legender som Jacci Gresham, den första svarta kvinnliga tatueraren i USA, som gör en liten roll som arg tatuerarboss. Det är imponerande lokalt med tanke på att regissören Justin Chon vuxit upp i Kalifornien och gjort två väldigt Los Angeles-centriska filmer tidigare med Gook och Ms Purple.
Det ska bli spännande att se vad han gör härnäst.