Thomas Solivérès, i mitten, som författaren av klassikern Cyrano de Bergerac. Foto: Studio S Entertainment

Filmrecension: Cyrano och jag

Publicerad

Fransk komedi, om Cyrano de Bergeracs skapare, lånar friskt från Shakespeare in love. Ganska menlöst men underhållande, som en tripp genom ett besjälat Madame Tussauds, menar Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin

Paris, slutet av 1890-talet. Fin de siècle. En smältdegel av kreativitet och spännande kontroverser. Det är benspark på Moulin Rouge, Anton Tjechov läser poesi på en bordell, Dreyfussaffären briserar, Sarah Bernhardt regerar och bröderna Lumière har premiär på världens första film: Arbetarna lämnar fabriken – vilket får de kulturintresserade fransmännen att unisont utbrista ”Mon Dieux”!

En gyllene era, så här i backspegeln, men inte för den unge pjäsförfattaren Edmond Rostand som hankar sig fram genom att skriva mindre lyckade teateruppsättningar vars avkastningar knappt kan försörja hans fru och barn. Dessutom kan han inte skriva vanlig prosa, allt som kommer ur hans hjärna, gör så på rim. Skrivkrampen skaver i hjärnan.

Som den kulturkunnige vet, kommer lyckan snart vända. Edmond Rostand är ju mannen som 1897 kläckte ur sig den numera überklassiska romantiska komedin Cyrano de Bergerac – sagan om 1600-talsdiktaren med en enorm näsa, och en oförlöst kärlek till den vackra Roxane.

Pjäsen har gått för fulla hus sedan dess. Mer än 2000 gånger har pjäsen spelats, lär vi oss i eftertexterna, och filmatiseringarna är många, men den här gången handlar det alltså om Edmond själv. Det vore dock synd, eller snarare fel, att kalla det en biografisk film, snarare har författarens tillvaro fått en Shakespeare in love-behandling. Ja, ska man vara hård är det faktiskt något av en kopia av John Maddens film från 1998.

Där ser vi hur även William Shakespeare tampas med skrivkramp, utlovar sina finansiärer en pjäs som han inte börjat skriva (men har arbetstiteln Romeo och Ethel…) men så plötsligt, när den redan gifte diktaren blir kär i en ung kvinna med skådespelardrömmar, lossnar det – och hans skriver ett av sina mest klassiska verk om omöjlig kärlek.

I princip samma saker sker här. Men eftersom jag till skillnad från de flesta andra kollegorna  inte gick ner i spagat av extas över Shakespeare in love, ger den franske regissören Alexis Michaliks påhitt inte upphov till några större konvulsioner av indignation i min referensram. Efter 20 år kan man gott få lov att norpa lite (mycket) av en publikframgång från andra sidan kanalen.

Stämningen är i alla fall god, på gränsen till fars, när Cyrano och jag (filmen alltså) trallar sig fram mot det väntade slutet. Manuset är marinerat i ett slags barnslig och daterad aningslöshet där prostituerade kallas glädjeflickor, och verkar rätt glada i sitt yrke, och skurkarna är beskedliga på Björnligan-nivå.

Kort sagt ganska menlöst men i alla fall smått underhållande, som en tripp genom ett besjälat Madame Tussauds.

Men det finns klart bättre verk på det temat. Speciellt när det gäller fin de siècle. Ska man se en riktigt skön skröna om den förtrollade tiden då den franska huvudstaden invaderades av en armé av kreatörer är det Woody Allens Midnatt i Paris man ska söka upp – en komedi som knakar i fogarna av alla fyndiga uppslag och återuppväckta celebriteter.

Cyrano och jag

Visa

Betyg: 3
Regi & manus:  Alexis Michalik
I rollerna: Olivier Gourmet, Mathilde Seigner, Thomas Solivérès m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet