”Din film om Palestina är inte den film om Palestina som vi vill göra.” Det beskedet ger en fransk, ängslig filmbolagsperson till den palestinsk-israeliske regissören Elia Suleiman i ett möte om den film som vi samtidigt tittar på. Det är ett extremt metaperspektiv, komplett absurt och roligare än vad jag lyckas återge här.
Denna film om Palestina tar sin början i Nasareth där Elia Suleiman är född. Någon har nyss dött (hans mor?) och som ett stort, häpet barn betraktar han sin omvärld med uppspärrade ögon. En granne stjäl ogenerat citroner från hans träd, en annan drar vansinniga fabler, två israeliska gangsters sprider skräck på en restaurang, en kvinna kämpar med bevattningen i en olivlund och Suleiman betraktar allt utan att säga ett knyst.
Så småningom lämnar han detta mikrokosmos till hembygd som är mättat av skruvade symboler för Israel och Palestina. Han åker till Paris för att hitta ett filmbolag för den film som vi ser, efter att ha kammat noll där drar han vidare till New York. Ständigt sökande och betraktande. Överallt en främling.
Somligt är väldigt kul och till och med tankeväckande. Som den ovan nämnde franske filmbolagschefen som förklarar för Suleiman varför de tackar nej till projektet med en fantastiskt utläggning om bolagets förväntningar på en berättelse om Palestina. Eller den visuella humorn i nästan varje ruta, rakt-på-vinklar och centrerade, symmetriska motiv, i samma buster-keatonska stumfilmstradition som också Wes Andersson jobbar i.
Bilderna är proppade med budskap. Jag gissar på ett nästan symbiotiskt samarbete med fotografen Sofian El Fani. Eftersom Suleiman uppenbarligen inte gör exakt rätt palestinsk film om Palestina är ärendet inte helt klart, vilket är uppfriskande och förvirrande. Stridsvagnar i ett öde Paris, en jagad ängel iklädd palestinska flaggan i Central Park och nitiska poliser med måttband och segways (lagens långa arm borde uppenbarligen se över sina prioriteringar) talar ett ganska tydligt språk. Vad en lång, ogenerat sexistisk scen där Suleiman tittar på kvinnorumpor under korta kjolar i Paris vill säga är däremot mer än suddigt.
För det mesta är det ändå roligt i stunden. Suleiman har humor som närmast kan beskrivas som en hybrid mellan stumfilmsslapstick och Roy Andersson. Men för att få bitarna att hänga ihop hade nog This must be heaven mått bra av att slipa till tydligheten i vissa delar och tillåta sig att vara mer subtil i andra. Oavsett vad man än har för förväntningar på en film om och från Palestina.
It must be heaven har samtidig premiär den 8 maj på biograf och VOD.