Den österrikiske författaren Stefan Zweig var en av de riktigt tunga kulturskaparna under främst den första hälften av 1900-talet men han verkar aldrig bli inaktuell, hans verk har inspirerat otaliga filmer (bland annat Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”). Zweig hängde med sin tids stora namn, inte minst Sigmund Freud vars psykoanalytiska teorier han var en stark anhängare av. Vilket känns helt rimligt när man ser ”Schack”.
Som judisk intellektuell var Zweig tvungen att fly hemlandet när nazismen började få fäste men i den novell som ligger till grund för den här ångestridna filmen låter han huvudperson bli kvar i Wien när pansarvagnarna rullar in.
Den förmögne Dr Joseph Bartok lever loppan, glider runt på bal med Clark Gable-mustasch och överklassigt självförtroende. Nazismen har börjat sticka fram sitt fula tryne men Wiens jetsetare har tappat kontakten med verkligheten, känner sig säkra på sitt Olympen.
”Och om Hitler verkligen skulle invadera lär ju omvärlden komma till undsättning”, hävdar Bartok och ger filmen på så sätt en akut Ukraina-aktualitet.
Men omvärlden bryr sig som bekant inte och Bartok är en av de första som Gestapo tar till fånga vid invasionen 1938. Nazisterna vill åt de rikedomar som han som elitens advokat har tillgång till. Han isoleras i ett rum på ett av stadens finare hotell som Gestapo gjort till provisoriskt högkvarter. Han sitter, ligger, kravlar omkring i en allt större grad av förnedring.
Detta Bartoks lidande är skildrat i tillbakablickar, i filmisk nutid befinner han sig på en Atlantångare som ska ta honom till friheten i USA.
Bruten, tystlåten och darrande drar han omkring på däck och letar efter sin fru som också lyckats ta sig ombord.
Den som ser ”Schack” i förhoppningen att få uppleva en massa spännande partier à la ”The queens gambit” lär snabbt bli matt. Visst figurerar det en del schackspel men mest som en metafor för Bartoks psyke, hans försök att hålla i gång hjärnan i en mentalt uppluckrande tillvaro. Han formar schackpjäser av gammalt bröd och saliv, spelar på toalettens rutiga golv, skaffar sig en färdighet som han har nytta av när han senare, på båten, möter en mystisk schackmästare, sponsrad av en fåntrattigt uppklädd typ – överraskande nog spelad av Rolf Lassgård.
Nå. Det har så klart sin dramatiska begränsning att, i allt för många utdragna scener, se en man våndas på toagolvet framför ett hemmagjort schackbräde, men mot slutet, när man börjar ana vad som är upp och ner i denna irrande exkursion i ett snårigt inre, växer filmen och belönar den tålmodige som hållit koll på utlagda ledtrådar.
Okej, det är inte en slutskruv i mästerlig nivå med dem i ”Shutter Island” eller ”Apornas planet” men i alla fall tillräckligt för att ge betalt för investerad tid.