Den 5 oktober 2017 publicerade The New York Times ett långt reportage av journalisterna Jodi Kantor och Megan Twohey. Det fick rubriken ”Harvey Weinstein köpte sig fri från sexuella trakasserier under årtionden”.
Efter publiceringen och innan månaden oktober ens var slut hade över 80 kvinnor trätt fram och anklagat den mäktiga filmproducenten för olika typer av sexualbrott, inklusive våldtäkt. Weinstein avtjänar idag ett 23-årigt fängelsestraff för våldtäktsbrott.
Den långa vägen från ax till limpa har Kantor och Twohey beskrivit i boken ”Tystnadskontraktet” (2019). Från de första samtalen med före detta medarbetare på Miramax via jakten på försvunna dokument, anonyma hotsamtal och skrämda vittnen till det solida berget av bevis som bara ett gediget förarbete kan ge.
Så varför göra en film om det hela nu, fem år efter artikeln och tre år efter boken?
Jo, för att erbjuda någonting mer. För precis som journalistfilmerna ”Alla presidentens män” (1976) och ”Spotlight” (2015), handlade The New York Yimes avslöjande inte bara om en person utan om systematisk brottslighet, som möjliggjorts under lång tid genom andras tystnad och förnekelse.
Detta är en film om hur makt går hand i hand med rädsla. I sina svagaste stunder är det också en film som klappar sig själv på ryggen och anser sig modig nog att skildra en bransch den själv verkar i. Men i sina bästa stunder ett upplyftande verk om kurage och solidaritet.
Regissören Maria Schrader har skildrat modiga kvinnor tidigare, bland annat i tv-serien ”Unorthodox”. Även där betonas det att det inte bara krävs tid, mod och skicklighet för att leva enligt sin egen sanning, utan även medkänsla. I det här fallet från journalisterna med kvinnorna de intervjuar – det finns många fördomar om hur sexualbrottsoffer får och bör bete sig.
Men också medkänsla från omgivningen, som redaktörer och familj. Det är befriande att se en film där två journalister (i det här fallet två kvinnor) jobbar hårt men fortfarande kan ha ett liv utanför arbetet.
Mycket vikt läggs också vid att försöka skildra vad ett sexualbrott kan innebära. Inte bara i fråga om gråzoner, övertalning och makt, utan också den psykologiska effekt ett sådant brott kan ha på offret. Ibland lyckas Schrader, mycket tack vare skickliga skådespelare som den alltid så nyanserade Samantha Morton, ibland ligger effekten i faktiska ljudupptagningar och verkliga personer som spelar sig själva.
Stundtals blir resultatet svagt och luddigt. Men kanske är det också poängen – sexualbrott är både politiskt och personligt. Det var därför #metoo fick sådant genomslag. Filmen är en påminnelse om det.