De första två scenerna kontrasterar varandra på magnifikt vis. Först zoom-mötet där ett gäng elever samtalar med en lärare vars lilla fyrkant på skärmen är svart: Den trevlige läraren med den förtroendeingivande rösten har väl glömt att sätta på datorns kamera.
Sedan en sjukligt fet, frustande man som halvligger i en fåtölj och ångestrunkar till nätporr.
Det är Charlie, språklärare på distans. En djupt olycklig man som inte vågar visa sig i bild eftersom han vet att han skulle det skrämma bort eleverna.
Charlies dotter dyker upp då och då, med taggarna ständigt ute, förbannad på att han övergivit henne.
Charlie tröstäter ännu en hink med friterad kyckling. Tugga för tugga mot graven.
Den klaustrofobiska känslan förstärks genom det gamla 4:3-formatet som gör bilden alldeles för trång för en så gigantisk man.
Förutom några korta scener från loftgången, tillåts vi aldrig lämna den murriga lägenheten.
Men så är detta också från början en pjäs, och det i längden lite trötta springet i dörren är ett arv från teateruppsättningen.
Det här är 90-talscharmören Brendan Frasers storslagna comeback. Han bär sin fatsuit med sorgsen elegans, lotsar oss sakta men säkert in i Charlies sargade psyke. Oscarsnomineringen var självklar, vinsten sannolik.
Det har dock klagats på att man har utrustat en stjärna med fejkfett istället för att låta rollen gå till en (gravt) överviktig skådespelare. Filmen har också blivit anklagad för att vara fettfobisk; och nog har Aronofsky valt att förstärka slafsigheten vid Charlies hetsätande, men jag ser det som att regissören – precis som i onani-scenen – utmanar oss; frågar om vi verkligen ids se människan Charlie genom den flottiga ytan. Det handlar om
tolerans och förmågan att se förbi ens fördomar.
”The whale” är överraskande konventionell men så är det inte heller Aronofskys eget manus. Snarare ett bruksjobb som saknar den disharmoniska nervighet som brukar få själen att vibrera, nu senast i den mentalt maffiga ”Mother!” – se (om) den istället och vänta tills valen kommer i strömmad form.