SR:s Lisa Bergströms bästa minne handlar om Lars von Trier, hennes sämsta om en hamburgare. DN:s Helena Lindblad minns en utskällning av Bruce Willis. Foto: Montage

Utskälld av Bruce Willis i Cannes: Kritikernas värsta och bästa minnen från festivalen

Uppdaterad
Publicerad

Filmfestivalen i Cannes är världens viktigaste festival. Under två majveckor varje år minglar gräddan av den internationella filmeliten på Croisetten och kritiker och filmjournalister från hela världen är där för att titta på film nästan dygnet runt och samtidigt fånga och försöka skildra spektaklet.
Kulturnyheterna har frågat några erfarna svenska Cannes-resenärer om sitt bästa och sitt värsta Cannes-minne.

Lisa Bergström har varit Sveriges Radios kulturkorrespondent och även jobbat flera år med Filmmagasinet Kino.

Hennes bästa minne är från 2011 när hon dagen efter Lars von Triers famösa Hitlerpresskonferens – när han var i Cannes med ”Melancholia” – fick en flash på telefonen som nästan inga andra reportrar fick.

– Det var något fel på internet den dagen så jag var en av få som fick veta att han förklarats persona non grata av festivalen och detta på väg till intervjun.

"Vad kan jag säga, Jag förstår Hitler, även om jag tycker att han gjorde fel i vissa saker... ", sa Lars von Trier bland annat på "Melancholia"-presskonferensen i Cannes 2011. Foto: TT

– Och jag minns när jag kom fram, klev ur taxin och hör honom ropa högt till pressuppbådet, ’What can I say, I’m sorry!’ (Vad ska jag säga, förlåt!). Sen var det bara jag och en reporter till som visste vad som hänt, att han just bannlysts. Så det blev det en mycket bra intervju.

LÄS MER: Öppningsfilmen varken utbuad eller applåderad ”Har jag aldrig varit med om”

Cannes-paniken

Det sämsta minnet är från hennes första festival och har med den berömda Cannespaniken att göra.

– Jag var så där stressad så att hjärnan slutat fungera och skulle in på en filmvisning, minns inte alls vilken film, och insåg jag att jag inte ätit på hela dagen och att jag var sjukt hungrig.

– Så jag gick till en känd hamburgerrestaurang och genomförde ett idiotiskt försök att smuggla med mig hamburgare och pommes frites. In på en filmvisning i Cannes! Jag blev förstås stoppad av vakten och fick istället försöka trycka i mig allting innan jag gick in.

Fredrik Sahlin och Kristoffer Viita har tillsammans bevakat Cannes för Kulturnyheternas räkning i många år. Den senare berättar att ett av hans bästa minnen är från festivalen för fyra år sedan, när han gjorde ett jobb om B-filmbolaget Troma.

Naken zombie på Croisetten

– De brukar sminka sig till zombies och demonstrera längs med Croisetten varje år, och vi lyckades övertala en av deras fetare medlemmar att klä av sig naken, varefter han sprang omkring skrikande framför festivalpalatset och skrämde ihjäl alla. Det blev ett bra inslag.

Hans sämsta minne:

– Det finns för många tråkiga intervjupersoner för att kora en vinnare, men sämst är nog alla gånger jag blivit nekad på olika klubbar och fester. Mest förnedrande var förmodligen när jag leddes genom kön till klubben ”VIP Room” bara för att släppas ut längre upp på gatan. Diaboliskt.

Här blev Kristoffer Viita inte komma in. Foto: VIP Room

Dagens Nyheters filmnestor Mårten Blomkvist är en erfaren Cannes-resenär. Men en gång i tiden var även han ung och grön, och det är från den tiden hans värsta minne kommer:

– Jag var i Cannes första gången 1983. Visste ingenting om var någonting låg. Jag hade kommit ner en dag för tidigt och fått tid för egen intervju med min idol Martin Scorsese, där med filmen ”King of Comedy”. Otroligt exklusivt. Plats: Hotel du Cap, Antibes.

– Jag frågade en hotellanställd var det låg. ”På Rue d'Antibes” sa han, med, insåg jag sen, usel kunskap och lysande pokerface. Ute i god tid vandrade jag centrala Rue d'Antibes fram. När jag kom till slutet utan att ha hittat hotellet kunde den första jag frågade tala om för mig att Hotel du Cap låg i grannstaden Antibes.

Robert De Niro och Jerry Lewis spelade i Martin Scorseses film King of Comedy. Här på presskonferensen i Cannes samma år. Foto: AP / TT

”Största idioten på Rivieran”

Mårten Blomkvist fick tag i en taxi och hann ändå.

– Men det där ögonblicket på Rue d'Antibes kände jag för första gången den typiska Cannespaniken, känslan av att alla andra vet bättre och att jag är den största idioten på Rivieran.

Hans Bästa Cannes-minne är från festivalkvällen år 2000 när Roy Andersson vunnit jurypriset för ”Sånger från andra våningen”.

– Jag måste genast hitta Roy och få en intervju. Stressigt. Men någon pekade ut restaurangen i gamla hamnen där Roy och hans team hade segermiddag på övervåningen. Jag fick sätta mig med Roy på uteserveringen. Tomt och lugnt, strålande glad filmregissör, stjärnhimmel ovan, lite vågskvalp i bakgrunden, och sista jobbet säkrat – jag kände att det måste vara så här Cannes kändes för miljonärerna som låg förtöjda några meter bort med sina yachter.

DN-kollegan Helena Lindblads både bästa och värsta minne kommer från hennes första festival 1994 när Quentin Tarantino vann Guldpalmen för Pulp Fiction.

Helena Lindblad satt med i juryn i Un certain regard 2010 med bland andra Claire Denis. Foto: Cannes Film Festival

– Premiären för ”Pulp fiction” var ett helt magiskt ögonblick där man redan under de första explosiva scenerna kände att nykomlingen Quentin Tarantino just där, just då, skrev filmhistoria. Ett pyramidalt genombrott där det tidiga nittiotalets suveräna amerikanska indievåg peakade. Kombinationen av stilfull, hypermodern popkultur och inbiten klassikerkärlek är fortfarande imponerande. Sällan har en Guldpalm hamnat i lika rätta händer.

Utskälld av Bruce Willis

Det värsta Cannesminnet, berättar hon, ’är en stormande ”Die hard”-hård utskällning av en ångande bakfull Bruce Willis för att jag kom någon minut för sent till hans intervjubord för just ”Pulp fiction”’.

– Till historien hör att han var sist ut i en maratonlång rundabordsrunda utan pauser. Det var en tryckande varm dag på det galet lyxiga Eden Roc ute på Cap d'Antibes och jag var bara tvungen att pudra näsan i all hast. Men jag tröstade mig med att jag i alla fall i samma veva fick vara med när John Travolta fällde glädjetårar över sin nytända karriär, säger Helena Lindblad.

”En cineastisk magsop”

Fredrik Sahlins bästa minne är premiären av Francis Ford Coppolas klassiker ”Apocalypse Redux” 2001.

– En av mina absoluta favoritfilmer, i ny utökad directors-cut-version, premiärvisad på en av världens främsta biografer, Grand Theatre Lumiere i Cannes. Förväntningarna var med andra ord höga, risken för västgötaklimax överhängande, men icke!

– Visningen satt som en cineastisk magsop. Trippelexponeringen i början: Helikoptrar, napalmbombning och Martin Sheen utslagen på en säng. På ljudbandet trängs The Doors ”The End” med helikoptrarnas flaff, flaff, flaff... Mäktigt!

Hans sämsta minne var en intervju med husguden Woody Allen 2010.

Hej då, sa Woody Allen till Fredrik Sahlin efter fyra minuter. Foto: AP TT

– Det var en av alla dessa junkets där stjärnorna, i en filmbranschens svar på speed-dejting, tar emot hundratals journalister.

Reportrarna fick fyra minuter var, berättar Fredrik Sahlin, och ett stort digitalur räknade ner tiden bakom Woody Allens rygg.

– Jag ställde en hopplöst pretentiös fråga, som Woody dessutom missförstod. Han malde på i ett rätt famlande svar, uret räknade ner, jag kände svetten tränga fram och när jag äntligen vågade avbryta, för att ställa en något intelligentare fråga, klev pr-agenten in och sa ”Sorry sir, times up!”.

LÄS MER: Här är Ruben Östlunds främsta konkurrenter om Guldpalmen

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmfestival

Mer i ämnet